Med växande klentrogenhet, vilken började med rubriken, läste jag Jörgen Pettersons (C) insändare ”25 år med EU har gjort Åland större”. Jag skulle dock vilja betona att jag som inflyttare aldrig skulle bli djärv nog att ha en annan mening än hans gällande Ålands meriter, och även dess invånare; jag vill till och med eka hans lovord om just dessa.

Det som däremot gjorde mig klentrogen var Petterssons totalt ovillkorliga karakterisering av EU-medlemskapet som någon sorts ymninghetshorn ur vilket över Åland flödar en frikostig ström av välsignelse och fördelar som i dess frånvaro hade uteblivit.

För egen del skulle jag vilja påpeka att inget bevis erbjuds för att de fördelar som Pettersson attribuerar exklusivt till EU-medlemskap – såsom att ”åländska företag varit skickliga och djärva i att hitta möjligheter i en allt mer gränslös världshandel” – faktiskt annars hade uteblivit.

Dessutom kan sådana fördelar knappast (om alls) sägas ha utgått ur EU-medlemskapet, utan snarare ur den sedan länge pågående utvecklingen av det åländska sjöfartsklustret, något som dokumenterats av ÅSUB och vars effekter ses i Ålands näringsliv och ekonomin i allmänhet.

Och detta utan att ens tala om öbornas infödda gränslösa ambition och självförsörjningsförmåga som påvisats under århundraden.

Vidare bör man inte glömma att före folkomröstningen 1994 var det i högsta grad möjligt att en majoritet av väljarna hade röstat nej till att gå med i EU om bevarandet av skattefri försäljning ombord på färjorna inte skulle kunna garanteras. Enbart på grund av hotet att besegras i valet förhandlade den finska regeringen motvilligt fram Ålands skatteundantag.

Haken – vilken man inte alls förutspådde – var följden att skattegränsen vid Skiftet påtvingades 1999. Hur hade röstningen utfallit om denna fem år fördröjda slutliga utgång hade varit känd innan valet?

Svaret får vi aldrig veta med säkerhet, men med största sannolikhet hade majoriteten röstat nej.

Ironin är att just denna skattefria försäljningen ombord på de Åland-angörande färjorna hade bevarats även om Åland inte gick med i EU! Därigenom hade läget vad gäller den under folkomröstning varande nyckelfrågan inte varit ett dugg annorlunda utanför EU än vad som slutligen skedde i och med EU-inträdet.

Vilken utgång hade då varit bättre? Jörgen Petterssons insats i denna debatt erkänner inte någon som helst betydelsefull nackdel med ett EU-medlemskap, och en dylik ensidig redovisning känns för mig som en pr-broschyr snarare än ett seriöst debattinlägg.

Däremot skulle en mer balanserad diskussion om EU:s allvarliga brister jämfört med dess fördelar kräva mycket mer tid och rymd än vad som står till förfogande på insändarsidorna och skulle troligtvis inte ens då leda till en lösning.

Faktum är att en sådan debatt har pågått i Storbritannien under mer än tre och ett halvt år och blivit allt mer förbittrad, något som ger en fingervisning om hur djupgående frågan faktiskt är, och samtidigt om hur pass ytlig Jörgen Petterssons ridderliga behandling av frågan var.

Robert Horwood

Eckerö

En otroligt intressant undersökning som presenterades i Ålandstidningen den 3 juli. Några spontana reflektioner på utfallet:

En aningen satirisk reflektion avseende några nyligen publicerade insändare.

S-O Boman förundrar sig över varför Skatteförvaltningen skickar så många brev och fattar onödiga skattebeslut. Han ifrågasätter också de onödigt byråkratiska formuleringarna och bristen på användarvänlighet.

Några personliga funderingar kring en del av de insändare som frekventerat insändarsidorna de senaste veckorna och som har hanterat frågan om monokultur och mångkultur relaterat till Åland.

Svar på Henrik Herlins ledare i Ålandstidningen den 6 juli:

Stadsfullmäktige fick i november 2019 slutrapporten för ombyggnaden av Ålandsvägen. Fullmäktige fick då veta att staden har fått en modern stadsgata inom budget och inom utsatt tid.

Den 10-12 augusti går ett träningsläger för 6-15-åriga barn och ungdomar av stapeln. Arrangören är om jag har förstått rätt IFFK och Åland United. Den som genomför detta ”Summer Camp 2020” är Annica Sjölund. Jag

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Fler insändare