Grunderna i försvarstaktik går ut på att man ska vara fler försvarare än anfallare. Varje försvarare som går på bollhållaren ska veta att han har någon som täcker upp honom. Om man kommer in i en situation där man som ”sista man” blir en mot en har taktiken misslyckats. Om ”sista man” då inte lyckas bryta och det blir mål blir han felaktigt utsedd till syndabock.
MIFK har släppt in många mål där ”sista man” blivit ensam med anfallare som gjort mål. Det går självklart inte att helt undvika, men om man kunnat reducera situationerna med en tredjedel hade man varit flera placeringar upp i tabellen.
Om man inte har en Granqvist eller Arajuuri måste man hela tiden skapa två mot en-situationer i försvaret. Man måste ersätta kvalitet med kvantitet. Granqvist och Arajuuri är specialister som tar boll, spelare eller både och. Ingen slipper förbi. Därför är de dominerande i sina landslag.
Man måste bygga ett lag bakifrån. Det heter att det är lättare att försvara mål än att göra mål. Om man släpper in två mål per match är det prioritet ett att förbättra försvaret. Enkel matematik säger att det inte går att göra tre mål per match, MIFK gjorde 1,1 mål per match. Ändå tycker jag man hör mera klagomål på ett ineffektivt anfall än ett ihåligt försvar.
”Fd mittback”
Ålandstidningen