I Mariehamn har bevarandet varit ett starkt inslag i planeringen, kanske huvudsyftet för en majoritet. Plan- och bygglagen (PBL) har tolkats och vantolkats och diskussioner med tomtägare har inte varit fruktbara.
Som en symbol, eller gravsten, över strävandena finns Ålandsvägen 65 och några hus till i närheten. Alltför ofta har nybyggnation försvårats och stoppats på grund av detta.
Generalplanen (som saknar rättsverkan) innehåller över 300 byggnader som ansågs skyddsvärda. Det finns också 130 k-märkta hus. Det finns skäl att se över listan.
Staden har också visat vägen genom att låta riva lärarbostäderna som hade skyddsmärkning. Utan reaktioner från de partier som när det gäller privata ägare och deras skyddande är väldigt envetna.
Vi borde i stället välja ut ett rimligt antal hus som har kulturvärde och förutsättningar för bevarande och verkligen göra ansträngningar för att de bevaras. Då kan staden i stadsplaneringen göra frivilliga skyddsåtgärder, PBL följs och tomtägarna får skälig ersättning.
Principer för ersättningarna bör slås fast. Sedan kan landskapet med stöd av lag om kulturhistoriska byggnader besluta om skydd och därmed stå för ersättningarna.
Jag vill påminna om att i arbetet med nya delgeneralplanen punkt ett, Planens syfte, finns inget sagt om byggnadsskyddet. Däremot finns bland annat texten ”...en samhällsutveckling som uppfyller våra behov i dag utan att äventyra våra och kommande generationers behov i morgon” och det ska vara ledstjärnan.
Lennart Isaksson
Mariehamnsmoderaterna

Ålandstidningen