Nej, det var ingen anonym ”kortfilm”, ”visad på Sjöfartsmuseet”, som så inspirerade kompositören Maria Grönlund att hon skapade konceptalbumet ”Songs of a sad sailor”, anmäld av Zeb Holmberg i Ålandstidningen den 4 december.
Den halvtimmeslånga dokumentären, sänd och repriserad i SVT och Yle ett flertal gånger och visad på filmfestivalen Vera, heter ”Drömmen om Ponape” och dess upphovsman, som skrivit manuset, regisserat samt lagt speaker heter Michael Hancock.
Tillsammans med faktainsamlandet, den dramaturgiska analysen och arbetet med redigeringen tog detta arbete ett år, även om det gick på ett par sekunder för recensenten att tiga ihjäl det.
Detta påpekande är inte bara avsett att vara en magsur rättelse. Det är en alldeles för vanlig tilldragelse, att okunniga kulturredaktioner helt sonika glömmer framför allt manusförfattarnas fundamentala arbete.
När exempelvis Bolle Högnäs film ”Pojken som ville till Amerika” anmäldes i Ålandstidningen förra året var återigen manusförfattarens namn det enda som inte nämndes en enda gång (förutom i en faktaruta) i recensionen. Dylikt är på ren svenska ett förbannat otyg och dessutom ett brott mot upphovsrättslagens regler om upphovsmannens droit moral eller ”moraliska rätt” till erkännande.
Som medlem av Sveriges dramatikerförbund vet jag hur vidsträckt denna okunnighet är. Låt mig därför få påminna igen: journalister sätter bylines under sina texter, målare signerar sina verk och romanförfattares namn är ofta större återgivna än boktitlarna. Låt även filmerna få ha upphovsmän.
Michael Hancock
författare, regissör, musiker, journalist
Ålandstidningen