I sin ledare den 13 november skrev Henrik Herlin: ”Det ska inte vara möjligt att skapa pengar ur ingenting, men det är precis det som centralbankerna gör, och de måste i något skede överge experimentet”.

I mina öron lät detta konstaterande ganska konstigt; guldmyntfoten övergavs ju för snart åttiofem år sedan! Däremot skapas varje dag i olika former och sammanhang utgifter hos någon statsregering med egen centralbank (CB) (således inte hos sådana som Ålands LR) pengar ur ingenting. Ledarcitatet baseras inte på det monetära system som i nuet finns.

Fler meter bokhyllor kan fyllas av böcker och artiklar skrivna av sakkunniga om just det ämnet. Självklart vore det lönlöst ens för en specialist att försöka summera alla dessa källors innehåll till en text begränsad till 1.250 tecken! Men icke desto mindre får icke-specialister helt sonika gå in på det allra nödvändigaste.

Den mekanism genom vilken strömmarna av pengar inom ekonomin kanaliseras benämns ”betalningssystemet” och består av ett lands CB tillsammans med sådana kommersiella banker vilka beviljas öppna var sitt eget konto hos CB:n. CB:n är regeringens bank helt enkelt, varför eget bankkonto erhålles.

Således kan transaktioner regering och någon annan part emellan utföras enbart genom att summan i fråga överförs mellan parternas respektive CB-konton (vilket gällande alla andra parter än regering själv är vederbörande banks CB-konto). Medan regeringen får skapa pengar ur ingenting riktat mot det ena hållet, tas samtidigt pengar som flödar åt det andra hållet till regeringens CB-konto ur omlopp (till exempel när skattebetalning görs).

Strömmarna flödar i båda riktningar kontinuerligt utan att sammankopplas. Den fluktuerande nettobalansens storlek får i princip vara antingen positivt eller negativt beroende på ekonomins opp- eller nergående.

Här, liksom inom demokratin i allmänhet, brukar som sig bör partipolitik komma att spela en roll. I praktiken tillåts balansen fluktuera bara i enlighet med den finansiella politik som införs av valda regeringar – på gott och ont.

I det specifika fallet EU var det uppenbarligen ”på ont”. Enligt mig har denna finansiella politik vilken påtvingats ovanifrån av eurozonens icke-folkvalda apparat genom den så kallade finanspakten, och inte av någon intern demokratisk process.

Detta är ett område som kräver närmare granskning.

Robert Horwood

Eckerö