Mycket riktigt har Horwood tidigare påstått att Tyskland för att acceptera en gemensam europeisk valuta ställt vissa krav på hur den konstrueras; dessutom benämndes den inte heller ECU, vilket snarast låter franskt, utan just euro, med en mer neutral klang.
Så långt är framställningen korrekt. För att den frågan ska anpassas till det övergripande syftet introduceras dock ett alternativt, och huvudsakligt, scenario: valutan är endast ”lämplig” för Tyskland vilket minst ter sig något förvånande; inget land inom eurozonen har tänkt sig att de enskilda länderna skulle kunna behandla euron som de tidigare behandlat sin nationella valuta.
Resonemanget förutsätter att övriga medlemmar är så inkompetenta att de anpassar sig och ansöker om medlemskap i en valutaunion som är skadlig för dem? Den teutoniska konspirationsteorin blir här smått fantastisk.
Oavsett uppsåt så är tyskarna nog inte kapabla till en sådan manöver. Dessutom utgör det en grov förolämpning mot de många länder som inte presumeras ha handlat i sina egna länders intresse.
Om Merkel tillåts citeras så kommenterade hon i tiden konsten att sköta ett lands finanser och drog parallellen med hur en hemmafru i Baden sköter hushållet och särskilt mycket svårare är inte idén bakom systemet.
Alternativet kan vi se i den zimbabwiska dollarn och den venezolanska bolivaren där regeringarna hade en annan uppfattning om en valutas funktion.
Detta är förmodligen inte tillgängligt kognitivt då vi också har ett uttalande (22.11) där det hävdas att Stabilitets- och tillväxtpakten inte uppfyller medlemmarnas ”monetära och fiskala behov” vilket ignorerar att de enskilda länderna i och med euron avsade sig den monetära politiken och överlät befogenheterna till ECB (europeiska centralbanken), och inte till någon Pakt, vilket gav de nationella centralbankerna en marginell roll. ECBs inflationsmål är nära 2 procent vilket överensstämmer väl med övriga centralbanker i västvärden och deras behov; inte bara Tysklands alltså. Eurons förmodade etniska diskrimineringar är svåra att skönja här.
Det intresse och den vikt som ägnas SGP-pakten är förvånande för även om den har en legal förankring och formell kraft så har den i praktiken aldrig varit mycket mer än en politisk viljeyttring då syndare som Tyskland, Frankrike och Finland har brutit mot både underskotts- som skuldregler utan någon större reaktion. Portugal hade en offentlig skuld på över 100 procent när det anslöts och var senare uppe i över 130 men samarbete med EU och IMF har senare fått skulden någorlunda under kontroll.
Den kritiska punkt Grekland och Italien överskred var att i namn av sin suveränitet insistera på en katastrofal expansiv politik; i dagsläget har även Salvini retirerat i någon mån och om man nu inte har det uttryckliga syftet att euron skall ges upp så det väl bara hos extremister på bägge kanterna som en liknande orealistisk politik fortfarande har sina anhängare.
Eurons framtida existens vet ingen något om i dag eller åtminstone lika lite som vi vet om Förenade Kungadömet är en del av EU eller under vilka villkor eller, i så fall, ens om de vill återvända. Beträffande euron är det nog snarast så att kontrahenterna här inte har samma förhoppningar. Mer betänksamt är att en ståndpunkt framförs som ser låg inflation och budgetdisciplin som något bra för tyskar men inte exempelvis för greker och italienare. I stället för något värre kan vi hänföra det till att det tydligen är dimma över kanalen igen så att missbedömningen av européerna kan ursäktas.

Peter Andersson

Ålandstidningen