Misslyckandet med en för landskapet gemensam kommunal räddningsmyndighet är på många sätt ett misslyckande för åländsk kommunpolitik. Vi lever och verkar i ett samhälle på 30.000 invånare och vi förtjänar bättre än det resultat som blev slutkontentan av ett och ett halvt års förhandlande.

Närdemokrati må vara bra på många sätt men i vissa fall borde man förstå att skapa nytta för alla ålänningar framom sig själv. Jag tror inte alla är medvetna om vad vi förlorar på att fortsätta misstro varandra, på att fortsätta baktala varandra och på att medvetet föra fram osanningar i debatten om räddningsväsendets myndighetsfunktion. Jag följer diskussionerna som förs på sociala medier och förfäras över den osanning som sprids i syfte att motverka något som alla skulle tjäna på.

Vad förlorar vi då?

Vi förlorar möjligheten att kunna erbjuda alla ålänningar bästa tänkbara service inom räddningsmyndighetsfunktionen. Både administrativt men framförallt operativt. Ja, räddningsmyndigheterna är i allra högsta grad operativa. Räddningsledning, det vill säga den funktion som ansvarar för och leder en räddningsinsats i kommunal regi är ett myndighetsarbete. Det har genom hela denna process varit ett solitt krav från Räddningsområde Ålands landskommuner, RÅL, att den operativa verksamheten inte får blandas med myndigheten. Tyvärr har man missat att man inte kan dela upp en verksamhet på detta sätt eftersom den inbegriper bägge. Två räddningsmyndigheter ger en sämre service på grund av att inga gemensamma planer kan implementeras, inga gemensamma rutiner, inga gemensamma arbetsstrukturer och ingen gemensam lägesbild för hela landskapet kan erhållas.

Vi förlorar möjligheten till en god rättssäkerhet inom myndighetsarbetet. Två myndigheter som ”konkurrerar” med varandra kan mycket väl ha olika tolkningar när det gäller det lagrum myndigheterna rör sig i. Nog är det ju konstigt om samma lagstiftning ska tillämpas på olika sätt beroende på om man befinner sig i Mariehamn eller Jomala. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är endast en lagstiftning som reglerar myndighetsarbetet. Vi har räddningslagen, plan- och bygglagen, kemikaliesäkerhetslagen, befolkningsskyddsplanering och så vidare.

Vi förlorar möjligheten att tillsammans med respektive kommun bygga upp en likriktad och strategisk planering för det kommunala räddningsväsendet. Hur maximerar vi och effektiverar nyttjandet av det åländska räddningsväsendet? Ska en kommungräns mellan två myndigheter verkligen förhindra ett effektivt räddningsarbete så som det gör i dag? Gränsområdet mellan Mariehamn och Jomala växer så det knakar men tyvärr finns det en linje mitt i som förhindrar ett samarbete. Det är något som drabbar dig som skattebetalare.

Vi förlorar möjligheten att lyfta in landskapets alarmcentral i en gemensam myndighet. Alarmcentralen som är spindeln i nätet vid olika typer av händelser i landskapet kunde ha ingått i den gemensamma myndigheten och därmed ytterligare utökat effektiviteten gentemot dig som mottagare av servicen.

Dessutom förlorar kommunerna och dess avtalsbrandkårer möjligheten till ett likriktat arbete då det gäller till exempel driftsavtal, befolkningsskyddsfrågor, servicenivåbeslut, upphandling samt många andra för små kommuner tunga uppgifter.

Det gick inte denna gång heller men nu tar åtminstone Mariehamns stad och dess Räddningsverk nya tag, siktar på framtiden och den som vill följa med oss i gott samarbete är varmt välkommen att ta kontakt.

Karl Nordlund

Tf. räddningschef

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Kaj L, tydligt och bra skrivet den 29 november. Det överensstämmer med dagens verklighet. Vi behöver varandra, nu och i framtiden. Tillsammans är vi starkare och man kan inte veta när man själv behöver hjälp och stöd från andra.

Karin

Stadsdirektören Barbara Heinonen och minoriteten i stadsstyrelsen bestående av Sara Kemetter (S), Tony Wikström (S) samt Jonny Andersen (Lib), försöker misskreditera majoriteten i stadsutvecklingsnämnden genom att låta det framstå som att nämnden

I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv).

I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal.

Benita Mattsson-Eklund skrev i Ålandstidningens ledare den 26 november om en viktig fråga som berör överkonsumtionen som belastar vår planet.

FN:s nya klimatrapport visar att det fortfarande är möjligt att uppnå Parisavtalets mål, men att ländernas klimatlöften måste skärpas. Men de fastslår också att Parisavtalet inte är tillräckligt ambitiöst och att ytterligare åtgärder krävs.

I denna tidnings ledare den 27.11 spekulerar skribenten över bevekelsegrunderna till den givmildhet som medföljer den annalkande julen.

Det har gått över ett år sedan den klimatrapport som väckte en stor del av världen kom ut.

Öppet brev till Tjuvskyttarna lördagen den 23 november 2019.

Black Friday och julhandeln. Bägges gemensamma nämnare som marknadsföringen i decennier utnyttjat, normaliserat och förstorat; vår tragiska och obesvarade kärlek till konsumtionen.

Med min budgetmotion nummer två med rubriken: ”Landskapsandelar och stöd till kommunerna” vill jag att avdraget för löne- och pensionsinkomster stryks. Det är den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, som någon kallade det.

Fler insändare