Misslyckandet med en för landskapet gemensam kommunal räddningsmyndighet är på många sätt ett misslyckande för åländsk kommunpolitik. Vi lever och verkar i ett samhälle på 30.000 invånare och vi förtjänar bättre än det resultat som blev slutkontentan av ett och ett halvt års förhandlande.

Närdemokrati må vara bra på många sätt men i vissa fall borde man förstå att skapa nytta för alla ålänningar framom sig själv. Jag tror inte alla är medvetna om vad vi förlorar på att fortsätta misstro varandra, på att fortsätta baktala varandra och på att medvetet föra fram osanningar i debatten om räddningsväsendets myndighetsfunktion. Jag följer diskussionerna som förs på sociala medier och förfäras över den osanning som sprids i syfte att motverka något som alla skulle tjäna på.

Vad förlorar vi då?

Vi förlorar möjligheten att kunna erbjuda alla ålänningar bästa tänkbara service inom räddningsmyndighetsfunktionen. Både administrativt men framförallt operativt. Ja, räddningsmyndigheterna är i allra högsta grad operativa. Räddningsledning, det vill säga den funktion som ansvarar för och leder en räddningsinsats i kommunal regi är ett myndighetsarbete. Det har genom hela denna process varit ett solitt krav från Räddningsområde Ålands landskommuner, RÅL, att den operativa verksamheten inte får blandas med myndigheten. Tyvärr har man missat att man inte kan dela upp en verksamhet på detta sätt eftersom den inbegriper bägge. Två räddningsmyndigheter ger en sämre service på grund av att inga gemensamma planer kan implementeras, inga gemensamma rutiner, inga gemensamma arbetsstrukturer och ingen gemensam lägesbild för hela landskapet kan erhållas.

Vi förlorar möjligheten till en god rättssäkerhet inom myndighetsarbetet. Två myndigheter som ”konkurrerar” med varandra kan mycket väl ha olika tolkningar när det gäller det lagrum myndigheterna rör sig i. Nog är det ju konstigt om samma lagstiftning ska tillämpas på olika sätt beroende på om man befinner sig i Mariehamn eller Jomala. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är endast en lagstiftning som reglerar myndighetsarbetet. Vi har räddningslagen, plan- och bygglagen, kemikaliesäkerhetslagen, befolkningsskyddsplanering och så vidare.

Vi förlorar möjligheten att tillsammans med respektive kommun bygga upp en likriktad och strategisk planering för det kommunala räddningsväsendet. Hur maximerar vi och effektiverar nyttjandet av det åländska räddningsväsendet? Ska en kommungräns mellan två myndigheter verkligen förhindra ett effektivt räddningsarbete så som det gör i dag? Gränsområdet mellan Mariehamn och Jomala växer så det knakar men tyvärr finns det en linje mitt i som förhindrar ett samarbete. Det är något som drabbar dig som skattebetalare.

Vi förlorar möjligheten att lyfta in landskapets alarmcentral i en gemensam myndighet. Alarmcentralen som är spindeln i nätet vid olika typer av händelser i landskapet kunde ha ingått i den gemensamma myndigheten och därmed ytterligare utökat effektiviteten gentemot dig som mottagare av servicen.

Dessutom förlorar kommunerna och dess avtalsbrandkårer möjligheten till ett likriktat arbete då det gäller till exempel driftsavtal, befolkningsskyddsfrågor, servicenivåbeslut, upphandling samt många andra för små kommuner tunga uppgifter.

Det gick inte denna gång heller men nu tar åtminstone Mariehamns stad och dess Räddningsverk nya tag, siktar på framtiden och den som vill följa med oss i gott samarbete är varmt välkommen att ta kontakt.

Karl Nordlund

Tf. räddningschef

Med tanke på att Viking Line marknadsför sig med coronacertifiering är jag chockad över avsaknaden av åtgärder för att minimera ofrivilliga närkontakter under mina egna resor till och från Åbo senaste veckor, nu när passagerarantalen tilltagit.

Finska regeringen, landskapsregeringen och landskapsläkaren har tidigt insett allvaret med corona och tagit ett fast grepp om pandemin. Gränser har stängts och begränsningar har införts för allmänheten.

Tack Hanna för svaret på min insändare fast att det, som du skrev inte är en inbjudan till debatt. Låt mig ändå komma med några synpunkter.

Det brukar sägas att det är som mörkast innan det ljusnar. I våras var det onekligen mörkt för åländsk sjöfart.

För många av oss har den senaste tidens påtvingade isolering inneburit en exceptionell omständighet. Men för andra hör social isolering och ensamhet till vardagen. Närmare bestämt en tiondel av Finlands befolkning upplever fortgående ensamhet.

Jag önskar att alla skulle ta sig tid att lyssna på Sommar i P1 den 9 juli då Eveline Jacobson som är intensivvårdssjuksköterska berättar om sin avdelning på Mälarsjukhuset i Eskilstuna så som den såg ut innan och under pandemin med covid-19.

En läsare ställer på insändarplats frågor om löparbanorna på WHA.

Jag tycker de flesta i Sverige är ganska usla på att hålla avstånd, men det är nog till och med värre här på Åland. Folk går ju omkring precis som vanligt och ställer sig precis bakom en i kön.

Redaktör Jonas Bladh ställer en relevant fråga om vem som egentligen bestämmer i Mariehamn med anledning av infrastrukturnämndens beslut att anslå 300.000 euro för att finansiera transport av tjärasfalt till behörig destruktionsanläggning.

Våra politiker har bestämt att WHA efter ombyggnaden ska ha två löparbanor. Nu är ombyggnaden klar och löparbanorna övermålade. Vet någon politiker eller tjänsteman vad som hänt? Tacksam för svar.

”Friidrottare”

Du som saboterat strömförsörjningen på Herrön natten mot onsdagen den 8.7 bör väl höra av dig utan påminnelse. Vi vet vem du är!

Tråkigt att höra. Förstörda kylvaror bör ersättas om du har någon känsla i kroppen.

Diskussionen om den åländska valundersökningen som utfördes som en del av den finlandssvenska Barometern har gått varm sedan resultaten publicerades för en vecka sedan. Det är välkommet, publikationer av den här typen ska väcka debatt!

Om jag vore ett vildbi, skulle jag inte ta in på närmaste billiga insekthotellkedja.

Hacke hackspett har hittat en fin födkrok genom att med sin spetsiga näbb och 10-15 centimeter långa klibbiga tunga äta upp alla hotellgäster.

Fler insändare