Minister Nina Fellman, som intervjuas i lördagens Ålandstidning med anledning av Ålandedelegationens utlåtande över landskapslagarna om en kommunstrukturreform på Åland, gör bland annat följande, citerade påstående: ”Det har dessvärre under de senaste åren varit så att ÅD (Ålandsdelegationen) i ganska många fall har varit av olika åsikt eller betonat olika saker jämfört med HD (Högsta domstolen)”.
Jag har i egenskap av Ålandsdelegationens ordförande nu granskat riktigheten av detta påstående genom att systematiskt jämföra bakåt i tiden de fall då ÅD och HD har kommit till olika slutsatser i sina utlåtanden, alternativt betonat centrala saker på olika sätt.
Då jag går tillbaka i tiden hittar jag det första fallet, i vilket HD gav sitt utlåtande 27.9.2018 och som gällde den ändring av jaktlagen som skulle möjliggöra en så kallad skyddsjakt på varg. ÅD ansåg i sitt utlåtande att den bestämmelse (30b §) som möjliggjorde för landskapsregeringen att begränsa en sådan i utgångspunkt tillåten skyddsjakt (30a §), stred mot grundlagen och därför borde fällas. HD gick steget längre och ansåg i sitt utlåtande att även själva bestämmelsen om att tillåta skyddsjakt (30a §) borde fällas, eftersom den stod i strid mot EU:s så kallade habitatdirektiv. Till denna del sammanföll således ÅD:s och HD:s grundläggande syn, men HD valde att inta en ”strängare” linje, vilket fick som konsekvens att HD föreslog att hela landskapslagen skulle förordnas att förfalla.

Nästa fall bakåt i tiden – 15.6.2018 – gällde landskapslagen om miljökonsekvensbedömning och miljöbedömning samt landskapslagen om ändring av 3 och 5 §§ i plan-och bygglagen för Åland. ÅD ansåg i sitt utlåtande att det inte fanns hinder för att lagarna skulle träda i kraft. HD fann för sin del att sista meningen i 6 § 2 mom. i LL om miljökonsekvensbedömning och miljöbedömning utgjorde en behörighetsöverskridning och att nämnda bestämmelse därmed borde förordnas att förfalla.
I sammanhanget kan nämnas att ÅD och HD 15.6.2018 kom till exakt samma slutsats beträffande den i offentligheten mycket omtalade landskapslagen om temporär ändring av fastighetsskattelagen.
Beträffande landskapslagen om ändring av landskapslagen om avbytarstöd föreslog HD i sitt utlåtande 6.6.2018 att exakt samma bestämmelser som ÅD hade föreslagit, skulle förordnas att förfalla.

Det tredje fallet bakåt i tiden då ÅD och HD kom till olika slutresultat gällde den ändring av kommunallagstiftningen som möjliggjorde att de som var fyllda 16 år skulle ha rösträtt i kommunalval och rådgivande kommunala folkomröstningar. ÅD ansåg i sitt utlåtande att denna sänkning av rösträttsåldern var förenligt med grundlagen medan HD ansåg i sitt utlåtande 12.9.2017 att den aktuella bestämmelsen inte var förenligt med 14 § 3 mom. i grundlagen.
Det fjärde fallet, även det från 12.9.2017, gällde landskapslagstiftningen om en gemensam kommunal räddningsmyndighet och landskapslagen om ändring av räddningslagen för landskapet Åland. ÅD och HD konstaterade i sina utlåtanden att exakt samma bestämmelser i de två lagarna utgjorde behörighetsöverskridningar och att landskapslagen om en gemensam kommunal räddningsmyndighet skulle förordnas att förfalla, men i motsats till ÅD ansåg HD att LL om ändring av räddningslagen för landskapet Åland kunde fungera trots att HD föreslog att en ytterligare bestämmelse (8 § 3 mom.) i sistnämnda lag borde fällas.
Bland alla de landskapslagar som lagtinget antagit från och med 1.1.2017 återfinns ytterligare ett fall då ÅD och HD har kommit till olika slutsatser. I ett lagpaket om ändring av ordningslagen m.fl. anslutande lagar ingick en bestämmelse (18 § 1 mom.) i ordningslagen som ÅD ansåg att skulle fällas eftersom den felaktigt gav intrycket av att höra till landskapets lagstiftningsbehörighet. HD ansåg för sin del att ÅD:s resonemang var korrekt, men eftersom samma lagrum vid en tidigare lagstiftningskontroll hade ”passerat obemärkt” så kunde den inte nu förordnas att förfalla.
Därmed har ÅD och HD, beträffande antagna landskapslagar från tiden från och med 1.1.2017 och intill dags dato, i ovan nämnda fem (5) fall kommit till ”marginellt” avvikande slutsatser i sina utlåtanden. Ingenstans har jag kunnat hitta något fall där ÅD skulle ha betonat ”olika saker” på annat sätt än HD.
Man kan säkert, rent teoretiskt anse att de ovan nämnda fem (5) fallen ”dessvärre är ganska många fall”, men när man studerar dem närmare och betänker att de härrör från en tidsperiod om två (2) år, samtidigt som ÅD och HD, då bägge givit utlåtanden över andra landskapslagar, i samtliga övriga fall – och det är många – har kommit till exakt samma slutsats, så anser jag att minister Fellman inte borde uttala sig på ett sådant generaliserande sätt som får läsarna att tro att ÅD och HD ”titt som tätt” är av olika åsikt i sina utlåtanden över antagna landskapslagar.

Peter Lindbäck
Ordförande för Ålandsdelegationen

Ålandstidningen