Det hypotiseras om att vi uppnått ett idealt tillstånd där (nästan) alla mainstream-fraktioner är socialt medvetna ekonomiska liberaler där endast nyanserna varierar. Det måste vara det fullkomliga styrelseskicket på ett abstrakt plan och ändå torde få kunna förneka att mycket gått fel i den praktiska politiken och att perspektiven heller inte pekar mot något optimalt scenario. I en sådan fiktiv värdegemenskap uteblir kontrollfunktionen och misstagen blir därmed också legio.

Ser vi till den socialt liberala (enkannerligen kontroversiellt omdöme) förehavanden på landskapsnivå har de skiftande positionerna vanligtvis tillskrivits de debacle man förmådde prestera ända fram till, och efter att, valet redan inletts. Här har funnits en opposition men endast på instrumentell nivå. Alternativen var inte framträdande när det gällde den generella ekonomiska politiken som resulterade i ett större misslyckande, en stagnerande ekonomi, vilken därmed inte heller gjordes till någon valfråga.

Åland har under åren 2017-2018 lyckats höja sin BNP med cirka två procent, vilket ganska väl motsvarar befolkningsökningen. Finland, som i stort sett har samma ramverk som landskapet, lyckades under samma tid höja sin BNP med fem procent och befolkningsökningen var runt 0,5. Bittra siffror för andra än vilseledda klimataktivister då några reellt höjda löner inte kan realiseras utan ökningar av produktiviteten.

Man diskuterar inte ens detta misslyckande utan tycks anse att det kapital som redan finns på Åland är tillräckligt, men för att ge näringslivet dynamik är det inte tillräckligt med gamla vinster från exempelvis färjeindustrin som kommer att placeras på platser som erbjuder bättre avkastning. Med finländsk tillväxt de åren hade den åländska ekonomin förfogat över 45 miljoner euro ytterligare i dag.

Landskapets insats i fråga om incitament för ökad tillväxt är i huvudsak det skattebidrag som uppgick till ungefär 0,1 procent av BRP och var bara därigenom rätt verkningslöst. Dessutom var det en ”gåva” som betalades av kommunerna, vilka inte var dummare än att de förstås tog in minst motsvarande medel på andra håll, därtill nödda och tvungna av landskapet.

Att lagtingets mindre muslimvänlige medlem här föreslog ett arrangemang som åtminstone skulle ha gjort åtgärden socialpolitiskt meningsfull och tillfallit de mest behövande kunde förstås inte beveka en liknöjd majoritet. Bidrag, subventioner kan få oanade effekter men här har medlen medvetet och avsiktligt riktats till medelinkomsttagare på bekostnad av, för att använda trendens begrepp, prekariatet. Är det denna politik den traditionella vänstern känner sig beredd att anamma för att bli en del det socialliberala mittenblocket?

Man behöver inte vara en marxist i 1948 års anda för att inse att antagonismer i ett samhälle kan vara gynnsamma; och inte bara för den egna parten och motparten utan för samhället som helhet. Detta är även tanken bakom den brittiska ”first past the post”-demokratin och även om samtidens brittiska politik inte torde övertyga någon så finns här en historik som imponerar. Demokrati alltså då by- och klanpolitik som varken demokrati eller väljare var betjänta av.

Beträffande vänster kan noteras att NÅ:s ledare av den 25.10 med det vällovliga syftet att påtala ojämlikhet i världen uppmärksammar att presidentkandidat Elizabeth Warren förekommer på omslaget till The Economist. Ledare och artikel uttrycker dock ”stora bekymmer” över hennes förslag till reglering av ekonomin; även enligt henne själv en variant av kapitalism.

Peter Andersson

I veckan släpptes den senaste prognosen för den ekonomiska utvecklingen i EU.

De obundna politikerna Bert Häggblom och Marcus Måtar processar på arbetstid mot landskapet – samtidigt som de sitter i landskapets lagstiftande församling! Det skulle knappast fungera i Sveriges eller Finlands riksdag.

Vi är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Den lagstiftande (riksdag/regering), den dömande (oberoende domstolar) och den granskande makten (media), är tre mycket viktiga grundbultar i vår demokrati.

För det första, om man har riktade påståenden mot skärgårdsbor och andra kraftfulla åsikter ska man nog ha modet att underteckna med eget namn, annars bryr sig ingen.

Redan 2009 föreslog jag i en motion på Centerns julstämma ett offentligt sektoriellt samarbete på Åland. Inga kommunsammanslagningar behövs för det, eller ens en tunnel till Föglö. Det räcker med samarbete.

Ett ben i politiskt beslutsfattande och ett i näringslivet, är ingen lätt balansgång. Media och allmänheten synar de två rollerna och är känsliga för övertramp.

Ålands lagting säger i dag fredag ja till en förnyelse av det ekonomiska systemet och en höjd klumpsumma.

I flera länder uppmärksammas den här veckan barn som växer upp i familjer där någon vuxen dricker för mycket. Detta är något som vi också vill uppmärksamma här på Åland.

Enligt stadens förvaltningsstadga § 10 kan fullmäktigeledamot till stadsledningen (eller stadsstyrelsen) ställa en kort skriftlig fråga i ett ärende som gäller stadens verksamhet, förvaltning och ekonomi.

Fantastisk insändare du skriver de 12 februari Ann-Catherine Renfors (”Att ge läxor är som ett misslyckande”).

Läxor, denna uråldriga metod som heter läxor. Jag begriper mig inte på vad som är själva idén, tanken med detta?

Tack du anhöriga som skrev om krisen på Trobergshemmet. Allt stämde precis.

Leije Portnoj

Det är inte ett lätt jobb att sitta i landskapsregeringen och andra beslutsfattande myndigheter. Många svåra beslut ska tas och det är omöjligt att göra alla nöjda.

Fler insändare