Min mormor är 92 år gammal. Hon bor sedan många år i en lägenhet i Folkhälsans allaktivitetshus i Mariehamn i en tvåa. För detta boende betalar hon den hutlösa summan 900 euro/månad. En hyra som jag själv skulle ha svårt att klara av med en heltidslön.
I detta boende ingår ingen mat så där har vi en stor post som tillkommer, plus försäkringar, telefonräkningar och alla utgifter man har när man bor i en helt vanlig lägenhet. Hon får bostadsbidrag som täcker en liten del av hyran. Man kan ju inte få hur mycket bidrag som helst, utan ett maxbidrag beroende på storlek på lägenhet.
Efter att hon betalt hyran har hon ca 480¤ i månaden att leva för, det ska täcka alla hennes utgifter. Det gör det inte kan jag säga. Det är vi anhöriga som får lägga till pengar varje månad. Vi ansökte en månad om socialbidrag. Vi fick 40 euro. Räckte inte så långt.
När hon flyttade in för cirka åtta år sedan hade hon ett litet sparkapital att ta av. Det är sedan länge slut. Hon känner sig inte riktigt trygg att bo själv längre och vi anhöriga räcker inte till för att ge henne den trygghet hon så väl förtjänar.
När vi skulle vilja ansöka om en vårdplats för mormor får vi till svar att hon är tvungen att ha hemtjänst sju dagar i veckan innan hon ens får ansöka om en vårdplats! Hon hade hemtjänst två dagar i veckan i vintras och kände sig inte alls trygg med att det kom främmande vårdare, olika varje gång, hem till henne.
Vi avslutade hemtjänsten på hennes begäran. Nu när hon själv är redo att få flytta någonstans där hon har mer tillsyn så får vi svaret att hon inte får det. Hur var det med valfrihet för individen i samhället?! Hur kan man bli tvungen att bo hemma när man inte länge känner sig trygg att ha det så?
Vi får svaret att mormor behöver få ett vårdbehov utrett innan man kan ansöka om en vårdplats. Vem som ska utreda detta är väldigt oklart. Ingen har kunnat ge oss ett klart svar vem som ska utreda detta.
I dag hade vi ett vårdplaneringsmöte på sjukhuset med diverse olika socialarbetare plus en sköterska på medicinska avdelningen. Vi förklarade vår oro över mormor, hennes mående och hennes behov av tillsyn dygnet runt.
Återigen är det enda alternativet att hon ska ha hemtjänst minst sju dagar i veckan för att ens få ansöka om ett annat vårdboende. Hon kan ju få besök upp till sju gånger per dag svarar de! Hur skulle det bli bra? Hon
ville inte ens ha hemtjänst två dagar i veckan.
Jag frågade sköterskan om hon tycker det är lämpligt för mormor att bo ensam i en lägenhet och hennes svar var absolut inte, baserat på de dagar mormor har varit på sjukhuset nu. Detta bortsåg socialarbetarna helt från.
Var är medmänskligheten? Var ser man till individens bästa? Vi har kollat med Sveagården i Lemland och där finns plats för min mormor. Vi har varit dit på besök med henne och hon känner många som bor där eftersom det är hennes gamla hemkommun.
Det enda som fattas är ett fastställt vårdbehov samt en betalningsförbindelse mellan Mariehamn och Lemland för platsen. Det som vi absolut inte kan få från Mariehamns stad utan att ha hemtjänst sju dagar i veckan! Något som mormor absolut inte vill ha.
Jag frågade vem som står som ansvarig den dagen mormor ramlar och bryter något, eller i värsta fall slår ihjäl sig. Är det hemtjänsten som ansvarar för det? Eller är det vi anhöriga som inte sett till att hon kan få den vård hon verkligen förtjänat? Jag fick inget svar på det.
Mormor ligger för tillfället på sjukhuset på grund av att hon fallit hemma i badrummet. Inte första gången det hänt. Denna gång lyckades hon trycka på trygghetsalarmet och fick hjälp med att ringa ambulans.
En annan gång hittade min mor henne liggandes på golvet avtuppad. Den gången lyckades hon inte med alarmet. Ingen aning hur länge hon legat där då.
Hon har ramlat flertalet gånger även nu på sjukhuset och har blåmärken lite här och där. Som tur är har hon härliga sköterskor som kan ta hand om henne just nu. Men sen då? När hon kommer hem till sin lägenhet igen, ensam.
Corinne Birn (MSÅ)

Ålandstidningen