Ålands självstyrelse fyller snart 100 år. Men hur självstyrda är vi ålänningar egentligen?
Teoretiskt och konstitutionellt sett är svaret: ganska mycket. Men i praktiken är vårt självbestämmande inte alls är så omfattande som vi tänker oss.
Ålands autonomi grundar sig på folkrätten enligt ett beslut i Nationernas förbund–föregångare till dagens Förenta Nationerna (FN). I det första förslaget till självstyrelselag 1920 lovade Finlands regering ålänningarna mycket långtgående självbestämmande. Genom lagen:
”… skulle ålänningarna tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap, som icke utgör en egen stat.”
I självstyrelselagen framkommer vad ålänningarna har rätt att bestämma över samt vad Finland beslutar om. Vilka rättsområden har då Åland makt över?
En översiktlig analys av fördelningen visar att Finlands riksdag beslutar om det mesta som rör det folkrättsliga och även över statsförfattning, straff-, process-, skatte- och privaträtt.
Det som blir kvar för Åland att lagstifta om hör i huvudsak till den offentliga rätten, såsom frågor om skolväsende, sjukvård och kommuner.
Redan här kan man konstatera att självstyrelselagen, som ursprungligen var avsedd att ge ålänningarna vidsträckt självbestämmande, i dag snarare inskränker än ger ålänningarna den utlovade rätten att reglera sin egen tillvaro.
Hur utnyttjar då vi ålänningar den resterande lagliga rätten att bestämma själva? En granskning av Ålands lagsamling 2017 visar att närmare en tredjedel, 28 procent, av den åländska lagstiftningen är så kallade blankettlagar–alltså direkt kopierade från finsk lagstiftning.
Inom hälso-, sjuk- och socialvård samt näringar är över 60 procent blankettlagstiftning. Det innebär att vi genom vårt eget parlament, lagtinget, aktivt avstår från att bestämma själva.
Några exempel:
• Åland har i teorin lagstiftningsbehörighet över utbildnings- och kulturväsendet. Trots det är våra skolor tvungna att tillämpa finländska läroplansgrunder för att utbildningarna ska erhålla internationellt erkännande.
• Åland bestämmer över hälso- och sjukvården, ändå måste åländska läkare ha finsk läkarlegitimation och använda finskspråkiga handböcker, såsom Pharmaca Fennica för att skriva ut rätt mediciner.
• Åland har lagstiftningsbehörighet över infrastruktur och transport. Samtidigt är vår absolut viktigaste näring, sjöfarten, som står för över en tredjedel av Ålands bruttonationalprodukt, närmast uteslutande reglerad av Finlands riksdag.
Exemplen visar att Åland sammantaget avstår från en stor del av den lagstiftningsmakt vi ålänningar faktiskt har och att den oändamålsenliga villervalla av delad behörighet mellan Åland och Finland inom många områden oftast leder till att vi ålänningar själva låter finsk lag gå före åländsk.
Slutsatsen vi kan dra är att det ursprungliga syftet med självstyrelsen–att ge ålänningarna så stor frihet som möjligt–inte uppfylls på långa vägar. Åland har en skenbar autonomi.
Det är således av största vikt att vi utvecklar självstyrelsen till ett verkligt självbestämmande.
Axel Jonsson
Ålands Framtid

Ålandstidningen