Kjell Ekström hade en trygg barndom i Önningeby. Båda föräldrarna var jordbrukare och Kjell och äldre systern Siv Ekström fick hjälpa till mycket hemma.

– Jag tyckte inte om att jobba med jordbuket. Jag minns att jag var avundsjuk på bekanta som inte var bondbarn, säger han.

På den tiden fanns ingen dagvård så föräldrarna fick ingen hjälp med barnvaktning. Kjells mamma gjorde därmed en stor arbetsinsats då hon tog hand om barnen på dagarna samtidigt som hon jobbade på gården, lagade mat och skötte hushållet. För att hålla barnen sysselsatta såg hon till att det alltid fanns bland annat kritor, papper och färg hemma. På så sätt väcktes intresset för konst tidigt hos Kjell.

– Mina konstnärsdrömmar föddes genom en bok som mamma lånade av min faster. Boken heter ”Konstnärskolonien på Åland” och är skriven av Hanna Rönnberg. Den handlar om hennes konstnärsliv som inspirerade mig mycket. Hon var en stor förebild för mig.

Ett annat intresse Kjell hade tidigt var etnologi, utan att han visste om det. Som liten var han nyfiken på lokalhistoria och brukade gå runt och prata med många i byn. Han frågade hur livet var där förr i tiden och om gamla seder och bruk. Det ledde honom senare till att studera etnologi, folkloristik och folkhistoria på Åbo akademi.

Kärleken till Italien och San Agustín

I gymnasiet var Kjell väldigt skoltrött. Han valde lång matte, fysik och kemi då han tänkte att det var den bästa linjen att gå. Då hålls alla dörrar öppna och möjligheterna efter gymnasiet blir allt fler. 

– Jag hade svårt för matten och kände att jag hade valt fel. Det är synd för det förstörde en hel del av gymnasieupplevelsen. Jag var nära att hoppa av flera gånger.

Efter studenten fick Kjell jobb på Ålandsbanken där han jobbade under hösten. Vårvintern 1981 tog han sitt pick och pack och åkte till Italien och bodde där under tre och en halv månad i Assisi. Där läste han italienska på L’Università per Stranieri di Perugia.

– Jag älskar allt med Italien. Språket, maten, modet, arkitekturen, människorna – allt tilltalar mig.

Sedan tiden i Italien 1981 har Kjell besökt landet runt 20 gånger. Han har besökt många olika platser, tågluffat, haft utställningar och har fortfarande goda vänner därifrån.

– På Kanarieöarna har jag kontakt med ett italienskt par. De kan ingen engelska så det är ett bra sätt för mig att friska upp italienskan.

Utöver Italienresorna har Kjell tillbringat mycket tid på just Kanarieöarna. Hans första visit ägde rum på 90-talet då han besökte Gran Canaria. 

– Jag sa direkt att jag aldrig ville tillbaka. Jag tyckte det var äckligt och smutsigt, jag blev inte alls förtjust i ön.

När en kompis fyllde 50 år åkte han till Kanarieöarna igen för att fira. Men den här gången bodde han i San Agustín. Där fick han en helt annan upplevelse.

– Det var ett lugnt och stilla område. Jag bestämde mig för att åka dit igen för att skriva en bok.

Fyra fem vintrar spenderade Kjell flera månader på San Agustín. Han åkte dit för att måla, skriva och hålla akvarellkurser. Han tog med sig jobbet dit helt enkelt för att undvika de kalla vintarrna i Norden. Utöver det italienska paret träffade han mycket svenskar och tyskar, varav flera har hälsat på honom på Åland.

– Det är lätt att få nya vänner på Kanarieöarna. Många har lämnat sina cirklar och söker nya kontakter. Här på Åland har alla sina sociala kretsar redan så det är svårare att bygga upp nya relationer.

Kjell beundrar den starka lokalkulturen och vackra naturen på Gran Canaria. Han har firat jul och trettondagen där samt varit på utflykter i bergen tillsammans med Skandinaviska klubben.

Stillheten på Föglö

Somrarna tillbringar Kjell på Föglö och i Önningeby. 2003 köpte han ett gammalt hus på Hummersö som var tänkt som ett sommarboende. Tio år senare byggde han ett vinterbonat weekendhus intill det gamla huset som blev ett galleri. I dag bor han där på heltid och älskar lugnet och stillheten. Vid huset i Önningeby är det mycket bakgrundsljud från trafiken som stör medan Hummersö är rogivande och tyst.

– Jag tror att jag har utvecklat någon slags ”oljudsallergi” genom åren, säger han och skrattar.

Under pandemin har Kjell inte haft möjlighet att åka till sitt andra paradis San Agustín eller sitt älskade Italien. Men i vinter hoppas han på att få resa igen.

– Jag skulle gärna åka till Italien igen, stanna där en längre tid och förbättra språket.