Det är på sätt och vis lätt att förstå varför enskilda observationer av vildsvin skapat så stor oro inom den åländska jägarkåren. Det finns en lång historia av främmande och i några fall skadliga arter som lyckats etablera sig på Åland kort efter att de först visat sig.
Mårdhunden är ett exempel. Den har egentligen sin hemvist långt från Åland, i östra Asien. På 1970-talet planterades den in i Ryssland för att lokala jägare skulle få ytterligare ett jaktbart vilt. Mårdhundarna vandrade sedan västerut.
1975 rapporterades den första bekräftade observationen av en mårdhund in när en sådan kördes på i Eckerö. Inom bara något år ökade spridningen och 1979 infördes jakt året om på den oönskade invandraren. I dag fälls omkring 3.000 mårdhundar varje år, utan att stammen påverkas nämnvärt i negativ riktning.
Inte naturligt förekommande
Hur stor skada mårdhundarna ställer till med är omtvistat. Vissa menar att deras förekomst kan vara förödande för det lokala fågellivet. Jörgen Eriksson, naturvårdsintendent på landskapet, säger att stora koncentrationer av mårdhundar på enskilda holmar kan utöva ett stort tryck på de naturligt förekommande arterna, men längre än så vill han inte sträcka sig.
–Om den är så förödande som vissa påstår är jag lite tveksam till, men ett som är säkert är att den inte hör hemma i vår fauna utan har kommit hit på konstgjord väg.
–EU är dessutom på väg att klassa vissa arter som invasiva och kan då kräva aktiva åtgärder för att bekämpa dem. I vår reservatsskötsel ingår även att mota bort utifrån kommande och ej naturligt förekommande arter.
Fiskar uppgifter
Just detta är anledningen till att Johan Lindfors har fått tillstånd att jaga mårdhund på Granö naturreservat i Föglö. Den 80 hektar stora ön fredades först tillfälligt 1985 och drygt tio år senare för all framtid.
Jörgen Eriksson berättar att ön består av drygt 120 år gammal naturskog i skärgårdsmiljö, vilket inte längre är speciellt vanligt på Åland. Så när man fick in en ansökan om att jaga mårdhund och vildmink på ön inledde man en noggrann process.
–Vi ser positivt på den här typen av jakt om den är gynnsam för bevarandet av de naturligt förekommande arterna. Men när det gäller naturreservat funderar vi väldigt noga på varje ansökan. Vi tittar på hur de är skrivna och fiskar uppgifter om personen som ansöker. Alla människor är olika, även de som jagar. Om någon ska jaga på ett naturreservat måste det naturligtvis vara en väldigt seriös jägare.
Två wachtlar
Vi möter Johan Lindfors i Hage, Föglö. Han är precis i färd med att för andra året i rad ge sig ut till Granö för att jaga mårdhund. Och trots att han inte direkt är lastgammal framgår det snabbt att det är en erfaren mårdhundsjägare vi har att göra med. Han har jagat mårdhund i nio år och har många fällda djur på sitt samvete.
–Lufsen, min hund, har 340 stycken.
Det är varmt för att vara början av november, men regnet hänger i luften och det blåser hårt. Johan navigerar mellan holmar och grynnor och efter en kort färd kliver vi i land på Granö. Speciellt hoppfull om att det ska krylla av mårdhund på ön är han inte.
–När vi var här i fjol såg vi bara en hare. Vi trodde att det skulle krylla av djur här i och med att det är helt orört, men skogen kan vara lite för gammal för att det ska finnas mat.
Med oss har vi Johans två wachtlar Lufsen och den betydligt mindre rutinerade Izor.
Vem tycker det är roligast att jaga, du eller hunden?
–Haha, jag får nog säga att det är hunden, han är väldigt ivrig ändå.
Trivs i vass
Johans svärfar har tagit sig till andra sidan ön med Izor och vi börjar gå in i skogen med Lufsen. Ön är mycket kuperad och vi får rejält med motion. Vi släpper nämligen inte iväg hunden utan går hela tiden bredvid eller strax i närheten av den medan den söker av skogen efter spår.
–Man behöver gå med hundarna. De söker väldigt självständigt, men han är så lojal att han lägger sig bredvid mig om jag stannar. Förutsatt att han inte får upp ett spår, då bär det iväg.
När vi kommit en bit in i skogen börjar jakten bli riktigt njutbar. Luften är härligt syremättad av regnet och behaglig att andas. Och det uråldriga skogen är så där fin som bara gammal skog kan vara.
Vi går över ön och kommer snart ner till en stor vassdunge på ena sidan.
–Mårdhundar trivs just i vass. De trampar ner vassen och lagar som ett bo.
Efter en stund ser vi också en smal, låg ränna som går genom vassen.
–Här har vi en mårdhundstig. Man ser det tydligt, den är smal och väldigt låg.
Drevskall
Vi vänder upp och går in i skogen igen. Hunden söker ivrigt med nosen strax ovanför marken. Ibland sticker han upp nosen i vädret och sniffar. Efter en dryg halvtimme börjar först Izor och sedan Lufsen skälla. De har fått upp ett spår och börjar följa det. Nu är det bara för oss att vänta och se vad de hittat.
Om det är en mårdhund vet vi inte riktigt vad som väntar. Vissa mårdhundar kan försöka fly, och då kan det bli fråga om ett långt drev. Andra stannar och försöker gömma sig under till exempel en rotvälta, men det hörs i så fall direkt på hundens skall.
–Stånd- och drevskall låter helt olika. När Lufsen står stilla låter hans skall mer kompakt, ”vovovovov”.
–Nu börjar Lufsen med något, det är drev i alla fall, säger Johan över radion.
Slött att ge upp
Efter en stund konstaterar vi att det antagligen rör sig om en hare, hämtar hundarna och fortsätter söka igenom ön. Johan berättar att intresset för mårdhundsjakt vaknade när han skaffade Lufsen.
–Nu ligger den här jakten väldigt högt upp på min lista, speciellt om man har en duktig hund. Jag klarar inte av att stå på pass. Då går jag hellre hela dagen, även om det inte händer något. Då får man i alla fall göra något.
Det sägs att mårdhundsjakten blir allt mer populär.
–Ja, den har ökat massor. Folk har kommit på hur roligt det är och har lärt sig hur jakten går till. Det är också en väldigt social jaktform. Man kan ju prata medan man går med hunden och behöver inte vara tyst.
Och pratar gör vi, om allt från vildsvinsfrågan till skillnaden i synen på rådjurskött mellan äldre och yngre. Några mårdhundar hittar vi däremot inte. Naturreservatet ser verkligen ut att vara kliniskt befriat från vilt, inte minst mårdhund. Vi har knappt sett några spår alls och Lufsen är en mycket säker hund.
–Det är slött att ge upp, men det finns verkligen inga djur här.
Mårdhunden fortsätter breda ut sig på Åland. Men av någon anledning verkar just Granö i Föglö inte alls falla denna invandrare i smaken. Åtminstone inte i dag.

Fredrik Rosenqvist