För exakt tio år sedan, den 10 juli 2004, stod Mariebad redo att ta emot sina första besökare. Det första spadtaget togs knappt två år tidigare, i oktober 2002.Men även om det gick relativt snabbt att bygga badhuset tog det desto längre för stadens politiker att fatta beslutet om att ett nytt badhus faktiskt skulle byggas. Behövdes det ett nytt badhus och var skulle det i så fall ligga? Förslag antogs, förkastades och antogs igen, bara för att sedan hamna i förvaltningsdomstolen.Inte minst placeringen var omdebatterad. Faktum var att den plats som Mariebad står på i dag fick minst stöd i en pejling. Mariehamnarna ville ha sitt badhus på Lotsberget eller mellan Knorring och Lilla Holmen. Inte där det står i dag.Och sedan var det detta med namnet. ”Mariebad” segrade i en namntävling, men detta var det inte alla som gillade. Marie-bars innehavare rasade mot namnet som han tyckte var för likt hans kafé.– Kommer man hit i tron att det är ett badhus blir man ju besviken, sa han till Ålandstidningen.Stadspolitikern Christian Nordas (Lib) var emot namnet eftersom det kunde kopplas till engelskans ”bad” (dålig).Shorts-gateNär badhuset sedan stod färdigt slutade det dock inte storma. Tvärtom blåste det upp till full orkan kring beslutet att förbjuda badshorts i bassängerna. När beslutet inte följdes och folk dök upp i ”alla möjliga former av kalsonger och träningsshorts” valde man att skicka ut en broschyr till alla hushåll i staden för att informera om förbudet.Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kyrkby högstadieskola hotade till och med att bojkotta badhuset med hänsyn till eleverna. ”Vi kommer att få problem om vi åker till Mariebad. I puberteten händer det så mycket. I de lösa byxorna känner du dig mer klädd” sa man då.Inte heller Mikael Andersson, som drev kaféet, var nöjd. Bara två månader efter att badhuset öppnat sa han upp avtalet. Enligt honom gjorde öppettiderna och planlösningen det svårt att driva ett kafé i Mariebad.Och i en mening fick han kanske rätt. Under badhusets första tio år har en handfull personer försökt driva kafé och restaurang på Mariebad, men de flesta har valt att sluta efter ett eller ett par år. Den nuvarande innehavaren slog upp portarna i januari 2013, efter att den tidigare krögaren gett upp efter ett år.Glömde badbyxornaNär Mariebad öppnade för tio år sedan var Ann Sande-Ketola badhuschef. Inte minst månaderna innan man öppnade beskriver hon som hektiska.– Det var jag som skulle fylla huset med innehåll, se till att personalen var inskolad, sköta marknadsföringen, hålla kontakten med föreningslivet. Det var roligt, intensivt och mycket av allting.Hon säger att man lyckades rätt väl med sina förberedelser, och att dagens koncept på Mariebad i princip är detsamma som när man öppnade för tio år sedan.– Kunderna verkar trivas och det är inte mycket som har ändrats. Så något gjorde vi väl rätt från början. Besöksantalet har ju varit konstant under alla år. Det är ett tecken på att satsningen var lönsam och att det fanns ett behov av ett badhus. Siffrorna talar sitt tydliga språk, Mariebad är väldigt uppskattat.Hur minns du debatten om shortsförbudet?– Allt började med att vi fick problem med vattenproverna. I samarbete med myndigheterna tog man ett drastiskt beslut för att garantera att vattnet skulle vara rent. I Finland är ett shortsförbud inget konstigt, men det blev en kulturkrock här. Det blev en väldigt livlig debatt och det är tråkigt att det uppstod en så dålig stämning så nära inpå invigningen. Men det ebbade ut ganska fort.Det var även en väldigt debatt om var badhuset skulle placeras. Med facit i hand: hur bra är läget vid Slemmern?– Jag tycker man får vara nöjd. Det är en fantastisk utsikt och man kan verkligen njuta av havet utanför. Huset passar också bra in i miljön.Vad är ditt konstigaste minne från tiden på Mariebad?– Det har varit många skojiga incidenter. Det kommer väldigt många olika typer av besökare – vissa är ordentliga, andra betydligt flummigare. Det hände till exempel lite nu och då att folk glömt att ta på sig badbyxorna, och de blev alltid väldigt förvånade när badvakten kom fram och sa att de måste klä på sig.Dragit ner på marknadsföringenI dag är Christoffer Sundman chef på Mariebad. Han säger att badhuset fortfarande är i mycket bra skick, men att det börjar märkas att anläggningen är tio år gammal.– Underhållet blir tuffare för varje år. Pumpar och luftaggregat går sönder, och det är inga billiga grejer. Stockholms stad har många simhallar som börjar bli 20–25 år, och där är problemen ganska stora. När det handlar om bassänger tränger till slut kloret och saltsyran in i betongen och armeringsjärnen börjar rosta.Eftersom Mariehamns ekonomi ser ut som den gör badar givetvis inte Mariebad i pengar, utan man måste ständigt hålla koll på kostnaderna. Vissa saker har man även tvingats dra ned på jämfört med för tio år sedan.– Marknadsföringen har vi fått dra ned på. Den var ganska intensiv i början när Ann Sande-Ketola var badhuschef, och det var något hon gjorde väldigt bra. Med tanke på var anläggningen är placerad och hur litet upptagningsområdet är har Mariebad relativt gott om besökare. Brist på synergieffekterAtt det, trots de goda besökstalen, visar sig vara svårt att få lönsamhet i kaféet tror han har att göra med bristen på andra anläggningar i närheten.– Godby är ett ganska bra exempel på de synergieffekter som kan uppstå. Om man skulle bygga ett nytt badhus i dag tror jag man borde samla ihop fler aktiviteter på ett ställe, som bowling, övernattning, gymnastiksal, konstgräsplaner och så vidare.En sista fråga: Man får ju se sin tid i vattenrutschbanan, men den bästa tiden nollställs efter varje dag. Har ni koll på den allra snabbaste tiden under dessa tio år?– Nej, det har vi inte fört bok på. Men vi ställer ju in hastigheten på vattenflödet, och som flödet är ställt i dag kan man, om man är duktig, få en tid på lite under elva sekunder. Säg så här: om ni på tidningen kommer hit och lyckas åka på under elva sekunder kan ni få en simpåse, det lovar jag.
Fredrik Rosenqvist