Det är inte speciellt svårt att hitta L'amoris replokal. De håller till på Frideborg, och även om dånet är svårt att riktningsbestämma är det bara att lägga handen mot själva byggnaden och känna var det skakar mest. Det visar sig att replokalen består av ett slags etage mellan ett förråd och en bortglömd del av Frideborgs scen, inpackad mellan ljudisolerande mattor och några gamla soffdynor. Det känns, och luktar, som en hemlig trädkoja dit vuxna inte är välkomna. Det doftar manssvett, våt filt och gammal kamin, och det surrar av påslagna förstärkare.  Vi träffar dem två dagar före avresan till Florens, men när du läser det här har delar av bandet redan varit nere i en vecka. De åker ned i omgångar. De olika instrumenten läggs på var för sig, och avslutas med sången. Av totalt tre veckor i Florens är hela bandet bara samlat i en.  Kontraktet gäller ett album, och grabbarna får betala själva inspelningen själva – summan är hemlig – men det gör ingenting. Det är inte det som är själva grejen. Ingen blir rik på en skiva längre, och upplagan är inte särskilt stor.Pengar på konserter– Själva skivan används mer som marknadsföringsmaterial inför konserterna, säger keyboardisten Jens Wickholm.  Det är nämligen där artister, framgångsrika artister, tjänar sina pengar. Konserter drar in de biljettintäkter som skivförsäljningen stod för innan nätet som distributionsplattform slog igenom.  Jens jobbar som telefonist på Celox svarsservice. Och han spelar inte bara musik.  – Det blir ju faktiskt mycket kontorsjobb också. Vi jobbar på vår grafiska profil och mycket annat administrativt. Bara att försöka skaffa gemensamma bankkort är ett jäkla jobb, säger han.  L'amoris musik är lite svårplacerad.  – Det är något slags modern rock med goth-influenser, det är lika delar rock, skräck och romantik, säger Mattias Lindblom, bandets sångare.  Allt grafiskt material har influenser från gamla italienska skräckfilmer, främst från Lucio Fulcis verk. Vi snackar filmtitlar som ”A cat in the brain” här.Kontrakt av sig självtAtt säkra skivkontraktet var inte svårt. Faktum var att det inte krävdes någonting alls – förutom att spela in bra låtar under sex års tid alltså.  – De kontaktade oss faktiskt. En producent hörde våra låtar och pratade med sitt skivbolag. Sedan hörde de av sig till oss. Jag tror det var någon ”related artists”-länk på Spotify, säger Mikael Westerlund.  Och klickar man där hittar man namn som ”Soilwork”, ”Sparzanza” och ”Deathstars”. Hårda band med hård musik.  – Men vi har haft Markoolio i listan också, skrattar Emanuel Sanchez.  Han är yngst. Alla är 29 utom Emanuel som är bara barnet med sina 27 år. Alla var förresten skolkamrater en gång i tiden, utom Emanuel som var ett par år yngre. Han får ständiga gliringar för sin ålder.  L'amori är kanske mest känt av sin åländska publik. De betraktar Pub Bastun som sin hemmascen, och de har till och med spelat på Ålands museum – om än under kulturnatten. Men de är i och för sig inte helt nya på den internationella scenen. De har spelar på Hamburger börs i Åbo och på Karamellfestivalen i Huskvarna. Med ett italienskt skivbolag i ryggen kanske det blir ännu större scener i framtiden.Kända bra, hemma bästVi pratar lite om framtiden. Om att kanske bli kända i Italien. Det finns en svensk artist som är enormt stor i Thailand, men helt okänd hemma (det kan vara Jonas Andersson).  – Det vore ju perfekt. Då kan vi komma hem och spela på Bastun och leva som vanligt, och vara stora i Italien, säger Mattias Lindblom.  Sedan ska väl ett riktigt rockband ha en medlem som knarkar ner sig och byts ut, som Ace Frehley i Kiss?  – Vi har inte riktigt börjat med droger än. Äh, det funkar ju inte. Man blir bara trött och orkar inte spela dagen efter, säger Marcus Pellas. 

Fredrik Granlund