De flesta känner Borghill Lindholm som en energisk och talför dam som var engagerad i mycket och hade en åsikt om det mesta. En kulturpersonlighet utan dess like som satt sin prägel på Åland i många olika sammanhang.
– Man får väl nog räkna henne till en av de största åländska påverkarna, säger brorsonen Karl-Anders Lindholm.
Borghill Lindholm var inte rädd för att säga vad hon tyckte och tänkte och många har nog hunnit läsa hennes eldfängda insändare om högt och lågt.
– Jag skriver insändare när inte andra vågar, sade hon i en intervju 2011.
Hon följde aktivt med vad som hände på Åland och ute i världen och klippte ut intressanta och läsvärda artiklar. 
– Hon hade ett enormt behov av fortbildning. Hon gick så många folkhögskolor så att hon nästan gick dem två varv runt, säger Karl-Anders Lindholm. 
Hon var även en drivande kraft bakom många kulturella evengemang, inte minst Bomarsundsdagarna.
Det sista året arrangerade hon tillställningen nästan helt på egen hand och skrapade ihop både försäljare och program.
– Hon ville visa att det gick med lite pengar och fantasi, säger Anne-May Pehrsson som arbetade tillsammans med Borghill i ett flertal kulturella sammanhang.
Hon förgyllde även mången lillajulmarknad med att bland annat sälja lotter. En kylig lillajul 2011 blev hon intervjuad av Ålandstidningen när hon var i full färd med att sticka filtar till Baltikum och när reportern utbrast ”Du är duktig, du” svarade hon: ”Jo, men så är jag ju bara ung ännu”, svarade den dåvarande 94-åringen.
Skarp och engagerad
Ända fram till 2013 satt hon även i styrelsen för Allsvensk samling, en plats hon innehaft sedan 1995 då föreningen enligt henne ”vaknade upp”. 
– De åren jag var ordförande i föreningen var hon alltiallo. Hon var skarp, säger Kurt Eriksson.
Borghill Lindholm var samhällsengagerad som få, men var aldrig politiskt engagerad. I medlemstidningen för Svenska folkskolans vänner, ”Svenskbygden”, svarar hon varför.
– Jag har inte nerver att hålla på med politik. Jag vill att saker ska hända snabbt.
Hon var också en outsinlig källa till information och fick komma med expertissvar i frågor om både kultur, traditioner och historia. Bland annat fick hon i Ålandstidningen 2013 uttala sig om hur en äkta Ålandspannkaka ska tillredas. Enligt henne var det risgryn som gäller.
– Jag är född under den ryska tiden och i mina hemtrakter fanns flera ryska butiker, där vi kunde köpa risgryn, sade hon.
År 2010 blev hon även utnämnd till årets Ålänning. Kanske den mest svårflörtade pristagaren genom åren, men definitivt en av de värdigaste.
– Jag är inte så mycket för det här. Men visst uppskattar jag att jag blev vald, fast det har tagit tid att komma fram till det, sade hon och log underfundigt mot Ålandstidningengänget som kom för att överraska med blommor och diplom i samband med utnämningen.
Brann för kulturen
Men trots att hon syntes och hördes mer än de flesta ålänningar under sin livstid framhöll hon ofta att hon inte tyckte om uppmärksamhet. Och priser och medaljer hade hon inte mycket för.
– Medaljer är orättvisa. En del får dem fast de ingenting gjort, medan andra som gjort något aldrig får medalj”.
I sitt yrkesverksamma liv arbetade hon som sysselsättningsterapeut deltid vid sjukhuset och drev även sjukhuskiosken. Hon ärvde även torrströfabriken i Tosarby, Sund, av sin far, en verksamhet som hon höll igång till in på 60-talet.
– Det var mest av kulturhistoriska skäl, säger Karl-Anders Lindholm.
För kulturen brann hon för.
– Hon har väl bevistat alla teateruppsättningar som varit på Åland. Teater var hennes absoluta nummer ett när det kom till fritidssysselsättning.
Förutom att insupa kultur hann hon även resa en hel del både i när och fjärran.
– Hon åkte runt i världen med två plastkassar, för hon sa att ”Ingen människa stjäl plastkassar”, säger Karl-Anders Lindholm med ett skratt.
– Hon rallade runt i Amerika fast hon inte ens kunde engelska, men hon tog sig fram bara, tillägger Erik Lindholm.
Borghill Lindholm hade rötterna i både Sund och Saltvik, men bodde en längre tid i en lägenhet i Sundby bostadsområde innan hon för drygt ett halvår sedan flyttade till Tallgården på grund av sin sviktande hälsa. Brorsbarnet Erik Lindholm säger att hon trots sin dåliga fysiska kondition var lika skarp som alltid ända till slutet.
– Hon var klar i huvudet, men trött.
– Hon hade bestämt sig för att det räckte, säger Karl-Anders Lindholm.

Heidi Hendersson