En vecka efter ankomsten till Åland träffar fem personer från flyktinggruppen den åländska pressen under en kort stund i samband med en lunch i Trobergshemmet. Gruppen har fullt program större delen av dagarna.
– Det har hänt mycket. Vi har fått lära känna många familjer. Fina, goda människor. Alla vill hjälpa oss, säger Celina Al Shareef.
Det har blivit både myndighetsbesök och läkarundersökningar.
– Vi hade inte kunnat drömma om det vi får här. Vi har fått sådant som vi inte haft tidigare i våra liv, till exempel sjukvård, säger Huria Manan.
De som Ålandstidningen träffar är elingenjören Elias Azar och hans fru Jwil Malloh som är hemma med parets tre barn, Celina Al Shareef som före flykten från Syrien arbetade på ett försäkringsbolag samt sömmerskan Huria Manan. Även hennes man Mohamad Jawish ansluter efter en stund till intervjun, som sker med hjälp av en svensk-arabisk tolk.
Ödelagd stad
De känner inte varandra sedan tidigare. Men de kommer alla från storstaden Aleppo i norra Syrien, en stad som 2004 hade mer är två miljoner invånare.
– Det här är första gången vi bor i en liten stad, säger Jwil Malloh.
Aleppo är en av världens äldsta städer och den gamla stadsdelen är upptagen på Unescos världsarvslista. På grund av inbördeskriget är staden i dag ödelagd till stora delar.
Hur var läget i Aleppo när ni flydde därifrån?
– Mycket dåligt, säger Elias Azar.
– Det ställe jag flydde från var till 80 procent kontrollerat av IS och Nusrafronten, som är en gren av al-Qaida. Resten kontrollerades av Fria syriska armén. De styrde vårt liv och vår tillgång till el, vatten och mat. De spärrade av alla vägar så att vi inte kunde röra oss fritt. Det var ofta bombningar och skottlossningar och det var vanligt att se lik på gatorna, säger Celina Al Shareef.
– När jag var i ett statligt kontrollerat kvarter där man ansöker om pass så blev det skottlossning och många dödades eller skadades, säger Huria Manan.
Flydde 2011
Hon flydde från Syrien samma år som inbördeskriget bröt ut, 2011. Elias Azar och Jwil Malloh flydde 2012. Celina Al Shareef gav sig av 2013.
De kunde inte föreställa sig att de skulle vara på flykt under så lång tid som det har blivit.
– Vi trodde att det skulle vara ett par, tre månader och att vi sedan skulle kunna återvända hem, säger Huria Manan.
Sedan de lämnade Syrien har de befunnit sig i Libanon. Där bodde de inte i flyktingläger, utan i lägenheter eller hos vänner och bekanta.
Vad tänkte ni när ni hörde att ni skulle till Finland?
– Det kändes jättefint. Vi kunde nästan inte tro att det var sant, att vi äntligen skulle kunna känna oss trygga, säger Huria Manan.
– Jag ska vara ärlig och säga att jag var lite överraskad i början. Jag hade inte hört talas om Finland så mycket. Men vi började samla information om landet och sedan tyckte vi om förslaget och välkomnade det. Vi sökte information om städer som Åbo och Helsingfors och undrade var vi skulle bo. Via Google lärde vi oss också några ord på finska. Men det blev ännu bättre att vi hamnade i ett svenskt område, säger Jwil Malloh.
Längtar till skolan
Elias Azar och Jwil Malloh säger att deras barn har kunnat gå i skolan även efter att de lämnade Syrien.
– Vi har en dotter som pratar väldigt bra engelska och franska, säger Jwil Malloh.
Vad säger de om att komma hit?
– De trivs jättebra. När det började snöa lekte de ute, och de har redan börjat lära känna grannarna. De försöker lära sig svenska och kan de ord som de har hört. Och de längtar efter skolan. En skola ligger nära vårt hem och de vill gärna gå dit.
Vad har ni själva fått för första intryck?
– Ni lever i frihet. Människor är vänliga och hjälpsamma. säger Elias Azar. 
– Det är ett litet samhälle men det är avancerat, säger Celina Al Shareef.
– Det viktiga är att vi känner oss trygga här. Många engagerar sig för vår skull och bryr sig om oss, säger Huria Manan.
Hur tänker ni om framtiden?
– Först måste vi kunna språket, säger Elias Azar.
– Vi måste lära känna samhället och dess seder och vanor. Sedan får vi se vad vi kan jobba med. Det är lite tråkigt att ha varit utan jobb så länge, säger Celina Al Shareef.
– Förutom det mina vänner har sagt så har jag varit mycket rädd för att skaffa barn tidigare. Nu vill vi gärna skaffa barn som kan växa upp här, säger Huria Manan.
 

Anna Jakobsson