EU har i flera år lanserat olika satsningar för att minska klyftan mellan Bryssel och folket i medlemsstaterna.
Ett exempel har varit talet om regionernas Europa; ett annat den så kallade subsidiaritetsprincipen, alltså idén att beslut ska fattas så nära människorna som möjligt.
Men mot alla dessa ambitioner står en kommission där tondövheten och klåfingrigheten med jämna mellanrum inte verkar känna några gränser. Och där rollen som förment neutralt tjänstemannaorgan allt som oftast verkar slå över i en självvald roll som åklagare.
Detta fick inte minst lilla självstyrda landskapet Åland erfara i december 2016, då kommissionen i ett så kallat motiverat yttrande hotade med domstol om man inte genast upphör med en tradition som praktiserats i generationer.
Att landskapet i många år – via inventeringar och data –mycket noggrant följt vårjakten och dess effekter för bestånden spelade ingen roll. Inte heller det faktum att ett mycket omfattande viltvårdsarbete går hand i hand med jakten. Eller det faktum att vårjakten överlag bedrivs i mycket kontrollerade och övervakade former.
Den ska bara bort, och detta av allt att döma för att någon anonym underhuggare inom kommissionen just nu blivit visad i den här riktningen av någon lobbyist.
I den här för landskapet svåra situationen övervägs nu, på sina håll, en taktisk reträtt. Närmare bestämt då i form av en paus på två år – varför just två år? – för att sedan återgå till vårjakten med en förvaltningsplan som är färdigställd.
Idén springer otvivelaktigt ur välmenande ambitioner och förhoppningar.
Men samtidigt är den förknippad med åtminstone två betydande risker.
Till att börja med finns inga som helst garantier för att kommissionen säger okej när Åland kommer med sin förvaltningsplan om två år.
Även om det nu kanske antyds både det ena och det andra kan den underkännas lika mycket som materialet nu.
Till det här ska läggas att situationen på marken kan förändras betydligt och oåterkalleligt om vårjakten nu stoppas.
Hur går det då med viltvårdsarbetet? I dag är det i hög grad knutet till vårjakten. Kommer minken och mårdhunden att breda ut sig ännu mer? Får inte då kommissionen, eller rättare sagt dess röster i lobbyingleden‚ ett starkt argument serverat på silverbricka av ålänningarna själva? Men se, belastningen från predatorerna är i dag så stark att någon jakt på ejder rimligen inte kan komma på fråga.
Vik därför inte för maktspråket.
Var skeptisk till de förespeglingar som eventuellt getts om en paus. Och tro på det gedigna arbete som redan gjorts i den här frågan, ett arbete som redan hunnit långt och som nu hunnit avancerat ännu längre efter fjolårets motiverade yttrande. Kommissionen är sist och slutligen inget annat än ett väldigt politiskt organ där utrymmet för diskussion, kompromisser och tvära kast i regel är stort.
Plus i kanten är att ett ja till en fortsatt, begränsad vårjakt också vore en motståndshandling av ett slag som hela EU skulle behöva flera av. Det europeiska samarbetet är i många avseenden fantastiskt men lider av ökad misstro och sviktande legitimitet. Det är inte konstigt när man ser hur institutioner som kommissionen agerar. Därför borde alla parlament och regeringar i Europa, i smått som stort, sätta emot när det uppenbart gått över styr. Någon gång bör polletten trilla ned.
Niklas Lampi