Hoten mot kansliminister Nina Fellman (S) är fega och vidriga.
De är inte heller bara påhopp på henne som person, utan på hela självstyrelsen och den åländska demokrati som Nina Fellman i egenskap av minister företräder.
Att hatarna nu dessutom drar in hennes barn är bara så lågt att det inte går att sätta ord på det.
Det är starkt av Fellman att öppet berätta om hoten. Det är, som hon säger, inte hennes skam.
Skammen ligger helt och hållet hos de människor som anonymt bakom tangentbord vädrar sina frustrationer.
Vilka de är kan man bara spekulera kring. Men mycket talar för att det vi här ser är en lokal variant av ett mönster som uppmärksammats i Sverige.
Dels finns här en könsaspekt.
Från allt vad vi vet drabbar det här inte män i lika hög grad.
Måltavlor är i stället i huvudsak kvinnor som sticker ut hakan och har åsikter.
Av allt att döma triggar det här i gång något hos troll och skrivbordskrigare. Kanske känner de sig hotade, kanske känner de sig misslyckade. Med all säkerhet saknar de mod och förmåga att mötas i en öppen debatt. Annars skulle de inte gömma sig bakom falska mejlkonton.
Dels finns här också en politisk dimension.
Ofta är det kvinnor till vänster och med engagemang i flyktingfrågan som blir utvalda för hatet. Här finns en tydlig koppling till de digitala sumpmarkerna kring högerextrema och populistiska rörelser. Inte heller Åland är befriat från den här dyngan. På Facebook-trådar och i utskick kring Åländsk demokrati får den hetsiga jargongen ofta fritt spelrum. Om det finns någon direkt länk mellan dessa lokala miljöer och de aktuella hoten är oklart och inte belagt på något sätt.
Men klart är att samtalsklimatet göder samma hat.
Det är bra att kansliministern polisanmält hoten och att polismyndigheten tar situationen på allvar. Att hota medmänniskor till livet är ett brott som enligt lagboken ska straffas med fängelse.
Lika viktigt är det självklara avståndstagandet från det omgivande samhället. Där har det politiska Åland generellt gjort väl ifrån sig.
Det finns ingen eller i varje fall få som lokalt slirar som exempelvis Timo Soini, som nu åter har ett sjå med hur han ska förhålla sig till nynazistiska Finska motståndsrörelsen.
Egentligen är det väldigt enkelt. Hatretoriken och gullandet med våldsromantiken, i alla dess former och varianter, är aldrig okej. Punkt slut.

Niklas Lampi