Bilden på den lilla pojken som ligger död på stranden i den turkiska badorten Bodrum skakade en värld i går och blev en symbol för flyktingkatastrofen.
Treåringen ska enligt medieuppgifter tillsammans med sin familj ha flytt den krigshärjade staden Kobane i Syrien. Som många andra tog de båten över havet med sikte på Europa. Som i många andra fall kantrade båten och flyktingarna dog, däribland pojken som senare spolades upp på land och gjorde katastrofen påtaglig för miljoner. Det är bara för hemskt det som händer.
Samtidigt på lilla, trygga och rika Åland fortsätter vissa röster att skränigt och högljutt hävda att samhället mer eller mindre kollapsar om vi nu välkomnar de 10, 15 flyktingar som diskuteras. Proportioner existerar inte i argumentationen, inte heller grundläggande empati vad det verkar.
Alla vet att Åland inte kan lösa alla världens problem. Det kan inte heller Finland eller Sverige eller ens Tyskland. Men det är fortfarande så att alla, också små samhällen, har möjlighet att göra vad man kan och inom de ramar man har – och gör många det samtidigt kan det på det stora hela göra monumental skillnad.
Flyktingmottagande handlar inte i första hand om att maximera den omedelbara ekonomiska nyttan för mottagarsamhället. Ingen hävdar heller att det är gratis att i ett första skede ordna med integration, språkundervisning och akut hjälp. Tvärtom finns det ett ekonomiskt pris.
Men det är ett pris som rika samhällen som Åland och Finland i internationella konventioner sedan länge förbundit sig att ta, om nöden så kräver och behov finns. Flyktingmottagande handlar om humanitär nödhjälp och faller i grunden tillbaka på något djupt mänskligt. Människor hatar och krigar, men människor hjälper också och ser sin nästa.
Det är nu hög tid att leva upp till dessa högtidliga och juridiskt bindande löften och visa att de betyder något.
Det är en skam för regeringen i Finland att man mitt i den här krisen, när barn spolas upp döda på stränder, låter Timo Soinis Sannfinländare hålla i taktpinnen och definiera landets hållning.
Så sent som i förrgår var stollen Jussi Halla-aho ute med ett förslag som gick ut på att man bara skulle ta emot kristna asylsökande. Partiledare Soini ser som vanligt åt ett annat håll. Det gör också statsminister Juha Sipilä och den store internationalisten Alexander Stubb; allt för regeringssämjans skull.
Detta alltså i landet som själv skickade tusentals och åter tusentals flyktingar västerut när man själv för inte alls så länge sedan befann sig i ett uppslitande och förödande krig. Det hela är hjärtlöst och historielöst.
Men det är också oklokt och kortsiktigt ur det strikt nationella perspektiv som tycks ha upphöjts till enda perspektiv för sittande regering. Sett över tid har de första utgifterna för flyktingmottagandet ofta visat sig blekna i förhållande till vad de ger.
Sverige är i dag inte det havererade samhälle som en del i flyktingdebatten vill få landet till. Sverige är i stället – enligt alla institut, banker och seriösa bedömare – tvärtom en av Europas mest dynamiska och vassaste ekonomier. En inte obetydlig roll i den här framgången spelas av alla de invandrare, inklusive asylflyktingar, som kommit till landet sedan femtiotalet. De har huggit i, arbetat, föryngrat, förnyat och ruskat om på ibland ganska så hälsosamma sätt.
Allt sådant är något det snabbt åldrande Finland även borde väga in i kalkylen.
Men det borde också räcka med det enklaste.
Ibland måste vi hjälpa för att vi är människor.

Niklas Lampi