Speciellt under det här året har varningarna för fallande priser börjat dugga allt tätare. Året inleddes med att chefen för den Internationella valutafonden IMF sa att deflation skulle vara ”katastrofalt” för den ekonomiska återhämtningen.
För bara drygt en vecka sedan paniksänkte Sveriges riksbank sin styrränta till noll eftersom man är rädd för deflation. Detta trots att riksbanken egentligen inte vill sänka räntan eftersom man tror att de redan mycket hårt skuldsatta hushållen då tar ännu större lån.
Stora delar av EU upplever nu deflation eller endast en mycket svag ökning av konsumentpriserna, och många bedömare hävdar att vi riskerar fastna i en ond deflationsspiral med åratal av ekonomisk kräftgång som följd.
Men vad är egentligen så farligt med fallande priser? Är det inte bra att saker och ting blir billigare och att vår lön och våra besparingar räcker längre, och inte gröps ur av inflation?
Svaret på om, på vilket sätt och när fallande priser är skadligt är en rätt komplicerad historia. Det beror dels på varför priserna faller, dels på vad man tror orsakar lågkonjunkturer.
Speciellt de som tror att lågkonjunkturer orsakas av ett fall i allmän efterfrågan är av åsikten att deflation är skadligt. Orsaken är att fallande priser gör att människor konsumerar ännu mindre, vilket leder till att krisen förvärras ytterligare.
Lågkonjunkturen skapas alltså av fallande efterfrågan, vilket i sin tur gör att priserna faller. Och när ekonomin upplever ett allmänt prisfall lönar det sig att vänta med i synnerhet vissa inköp. Varför köpa något nu för 500 euro om det, tack vare deflation, kostar 400 euro om ett år? Det bästa man kan göra är i stället att stoppa in pengarna i madrassen och bara låta dem öka i värde.
Fallande priser gör det även dyrare för både privatpersoner och företag att låna. När priserna faller stiger pengar i värde och lånen blir därför dyrare att betala tillbaka. Hushåll och företag med stora lån får problem att betala tillbaka dessa och tvingas skära ner på sina utgifter, vilket minskar efterfrågan. Både privatpersoner och företag blir dessutom mer ovilliga att ta lån, vilket leder till att efterfrågan på till exempel hus och bilar minskar samt att antalet investeringar sjunker.
Och inte nog med det. En ekonomi som befinner sig i en lågkonjunktur har ofta problem med konkurrenskraften, det vill säga att reallönerna är för höga i förhållande till produktiviteten.
Det traditionella sättet att åtgärda detta är att skapa inflation genom att stimulera ekonomin. Det här gör att reallönerna faller, utan att några fackföreningar behöver gå med på lönesänkningar.
När priserna faller stiger i stället reallönerna i ett läge när de egentligen behöver falla. Och att i en avtalsrörelse få till kollektivavtal där de nominella lönerna sänks är i praktiken omöjligt. Följden blir i stället att lönerna till slut sjunker som en följd av den massarbetsslöshet som skapas.
Hur det än blir till slut står de privata hushållen inför rätt svåra beslut just nu. Än så länge ser arbetsmarknaden bra ut på Åland och räntorna är låga. Det kan därför verka som en god idé att ta relativt stora lån eftersom de är så billiga.
Men om vi får en situation med långvarig deflation drabbas de med stora lån värst eftersom dessa lån blir mycket dyra att betala tillbaka, alldeles oavsett om räntan bara är någon procent. De med pengarna i madrassen blir de stora vinnarna.
Å andra sidan kan de som vågar låna och satsa bli de stora vinnarna om stimulansåtgärderna tar skruv och vi får inflation och en högkonjunktur om något år.
Låt oss hoppas att det senare scenariot inträffar.
Fredrik Rosenqvist