Regeringen Katrin Sjögren (Lib) har under senhösten gjort det onödigt svårt för sig. 
Ännu för någon månad sedan var bilden av regeringen utåt att man nu jobbade tyst och målmedvetet med finanserna. Det var svårt för oppositionen att hitta något att klaga på, även om Runar Karlsson (C) försökte med ÅHS. 
 
Men så gav regeringen oppositionen ammunition. 
I stället för att professionellt avtacka Paf:s ordförande gjorde man ett märkligt nummer av det hela. Det såg ut som regeringen for fram med pekpinnar över den kommunala självstyrelsen och ägnade sig åt översitteri mot avvikande åsikter. 
Och i stället för att driva kommunreformen i samråd med dem som berörs verkar man, speciellt från den ansvariga ministerns sida, närmast söka konfrontation. 
 
Allt det här har nu oppositionen tagit sikte på. Man har efterlyst ett mindre ängsligt samtalsklimat och ett ödmjukare tonläge i kommunfrågan.  
Sannolikt känner också delar av regeringen – läs Moderaterna och delar av Liberalerna – nu viss ånger över haveriet kring ordförandebytet. 
Så kanske och förhoppningsvis kan denna åthutning från oppositionsbänken fungera som en tankeställare. Till den delen får man i så fall säga att parlamentarismen fungerat som det är tänkt: regeringen driver på, oppositionen granskar och får till en viss kursjustering där det är befogat. 
 
Men även om oppositionen har grund för sin kritik kan man ifrågasätta hur den nu framförs.  
Att överhuvudtaget väcka misstroende, och alltså kräva en ny regering, redan i det här skedet och kring dessa frågor är inte alls det enda givna och självklara. Oppositionen har flera andra, mildare vapen i sin arsenal. 
Man hade sannolikt precis lika tydligt kunnat få fram sitt budskap med något av dessa. 
 
Men framför allt måste man fråga sig varför oppositionen inte gör ett mer gediget och mer förtroendeingivande grundarbete, om man nu verkligen ska plocka fram sitt tyngsta vapen. 
Hela känslan på pressträffen i torsdags var att det hela var improviserat och snabbt ihoprafsat. På den viktigaste frågan, hur man i så fall vill förändra politiken, blev svaret från Centerledaren Jörgen Pettersson högst svävande. Vissa tankar om hur posterna kan fördelas fanns, men innehållet var öppet. 
 
Överlag framstår Centern som sidospelaren i den här historien. 
I stället har det varit Bert Häggbloms show. En, ur obundet perspektiv, framgångsrik föreställning kan tilläggas. Man har nu rört om i grytan, slagit in några kilar i regeringen och troligen haft lite roligt på kuppen. Allt sådant som sedan länge är de obundnas livsluft och varumärke. 
Men vad vann Centern? Kraven och förväntningarna på Ålands mesta regeringsparti är högre. Härifrån bör man kunna vänta sig åtminstone en plan och en idé om vad som ska komma i stället, om man nu faktiskt ska fälla en regering. 
Inget av det här lyckades man nu förmedla. 
Kanske hade valet för Moderaterna varit svårare om man hade gjort det. 

Niklas Lampi