Tidigare amerikanska presidentkandidater i modern tid har också tyckt olika om allt möjligt. De har ändå i regel delat vissa avgörande saker som vilka grundvärden USA ska stå upp för och vilket ansvar USA har i världen.
Så är det inte i dag. Donald Trump, som ångar fram i mätningarna efter den senaste vändningen i Hillary Clintons e-mejlhärva, är allt annat än en traditionell kandidat.
Han säger de mest oamerikanska saker, som att folk på basis av religiös tillhörighet inte ska släppas in i landet. Han skryter om hur han våldfört sig sexuellt på kvinnor. Han gullar med Putin, som nyligen illegalt invaderat och annekterat en del av ett europeiskt land. Han hotar lämna allierade, pratar ner Nato och ska riva upp frihandelsavtal.
Tanken att denna man skulle få sätta sig i Vita huset är skrämmande på flera plan, men väcker även bredare frågor om vad som riktigt håller på att hända med västvärlden. Speciellt efter Brexit och det faktum att ytterligare ett stort västland, Frankrike, snart står inför ett presidentval där ytterligare en rå populist och Putinkramare, Nationella frontens Marine Le Pen, är en av favoriterna.
Var det ungefär så här det kändes i Romarriket några årtionden innan andra makter tog över?
Håller vi i väst på att begå ett utdraget självmord?
Ska vi vara förvånade om Moskva och Peking gnuggar händerna av förtjusning?
Västvärlden har i flera år kämpat med ekonomiska kriser och seg tillväxt.
Till det här läggs nu allt tydligare en politisk kris.
Förtroendet för etablissemanget är i breda lager kört i botten. Många tycks hellre vilja kasta in en bomb i hela systemet. De traditionella partierna, den klassiska representativa demokratin tycks inte heller kunna samla sig kring någon fungerande motoffensiv, någon attraktiv motberättelse. Vänstern som tidigare mobiliserade arbetarklass för förändring tycks bara tappa alltmer till en populism vars huvudbudskap är att felet är någon annans. Oftast någon med annan hudfärg eller tro.
Donald Trump är på många sätt ett symptom på det här – det hittills största och mest allvarliga symptomet. Det försvinner heller inte om han förlorar. Fortfarande har miljoner och åter miljoner amerikaner helhjärtat stött en man som Trump, samtidigt som stora delar av väljarkåren i andra västländer skickar ut motsvarande budskap.
Den liberala världsordning som partier, näringsliv och folkmajoritet i många årtionden tagit för given är satt under växande tryck. Externt, men i högsta grad numera också internt.
På kort sikt får vi nu hoppas att Clinton vinner.
Det skulle innebära att Vita huset i stället leds av en balanserad, erfaren person som i stora drag vandrar i tidigare amerikanska presidenters fotspår. Möjligen skulle hon utrikespolitiskt vara mer aktiv och tuffare utåt än Barack Obama, som exempelvis svajat i Syrien. Och med stor sannolikhet skulle hon inta en tydligare linje än Trump mot det alltmer oberäkneliga Ryssland.
Plus i kanten är också att hon är kvinna. Det skulle betyda enormt i signalvärde till unga kvinnor runt hela världen om glastaket upp till världens mäktigaste jobb krossas.
Och i sig vara en form av förnyelse för väst.
Men på längre sikt blir den stora frågan vilka lärdomar som ska dras av den förtroendekris i våra samhällen som Trumps kampanj växer ur och skickligt utnyttjar.
Kombinationen demokrati och kapitalism har skapat mer välstånd och större frihet än någon annan samhällsmodell i världshistorien, men varför är misstron i dag ändå så utbredd och så explosiv?
Och ännu viktigare: vad ska göras åt det?

Niklas Lampi