Det politiska året 2016 slutade med en smäll i Finland. En smäll riktad mot landets svenskspråkiga minoritet och det som språkhetsare väljer att kalla ”tvångssvenska”.
Det är Sannfinländarnas ungdomsförbund som spelat in en videosnutt där ordförande Sebastian Tynkkynen kravlar uppför den långa trappan vid Helsingfors domkyrka klädd i bara ett höftskynke á la Jesus. Han omges av svartklädda mässande figurer som slår med piskor. Att man velat imitera Bibelns passionshistoria är tydligt. Lika tydligt som att man skapat ett osmakligt spektakel som hånar både religion och rätten till eget språk.
Men om detta spektakel är det sällsamt tyst från regeringshåll. Varken partiordförande Soini, som stoltserar med att han är katolik, eller statsminister Sipilä har sagt ett ord om filmen. Man får alltså lov att dra slutsatsen att regeringen accepterar tilltaget för, som ordspråket säger, den som tiger samtycker.
 
Det är i och för sig oacceptabelt, att debatten i en demokrati tillåts ta sådana vändningar som kan definieras som hets mot folkgrupp. För det är precis vad det är, ett hopkok på fördomar och insinuationer som ska få betraktaren att dra de rätta slutsatserna; att finlandssvenskar är ”de andra”, de som inte hör hemma och är lovliga som hatobjekt.
Precis som minoriteter och folkgrupper alltid har pekats ut. Inte bara judarna på trettiotalet utan också armenierna i Turkiet och den kurdiska minoriteten i dagens Turkiet som görs till syndabockar för det mesta.
Och låt oss inse att den gamla språkstriden i Finland aldrig har slocknat helt. 30-talets hatretorik har bytt form och uttryck men finns där under ytan, redo att flamma upp när någon kastar bensin på brasan. Så som Tynkkynen och hans kompisar gör nu.
 
Det har i debatten skymtat fram åsikter som att ”alla finländare” inte tycker så här och det är väl en självklarhet. Men man kan ju undra över varför så få går ut och protesterar och tar avstånd ifrån det här tilltaget.
Man brukar förklara ondskans framväxt i ett samhälle med att den göds av tystnaden, ”de godas” tystnad. De som väljer att titta bort och inte ha en åsikt. På så vis kan ondskan ta för sig och få mer utrymme och så fungerar det ofta i våra samhällen. Att de som tycker annorlunda bara mumlar undvikande i stället för att tala högt och tydligt om att så här får man inte bete sig. Hittills har det mest varit de svenskspråkiga, de utpekade, som bemött de framförda tokerierna. Annars ligger tystnaden tung.
 
Man kan se detta som ett tecken på att gränserna för vad som är acceptabelt hela tiden förskjuts till förmån för de populistiska budskapen. Det blir extra tydligt när de som representerar den parlamentariska makten, riksdag och regering, tiger. Att moderpartiets ordförande Soini skulle ta ungdomsförbundet i örat är det minsta man kan förvänta sig men så har inte skett.
Kanske det kan förklaras av att det pågår en maktkamp inom partiet inför ordförandevalet i sommar. I kulisserna väntar kandidater som vill ta till ännu brutalare metoder och som vill göra partiet ännu mer populistiskt. Om detta borde samhällsdebatten handla, men tystnaden ligger över debatten som en våt yllefilt. Att det bara skulle bero på långhelgens placering är föga troligt. Politiken tar inte helgledigt och debatten om ”Tynkkynen i blöja” förs på olika håll.
 
För åländsk del är attityder av detta slag bekymmersamma. För Åland och ålänningarna drabbas i hög grad av de hårdnande attityderna och insikten från Ålandsrörelsens dagar har relevans idag. Nämligen hur ett allt mer enspråkigt Finland kan styra över enspråkigt svenska Åland så att båda parterna är till freds.
Situationen har under hela perioden varit bekymmersam och det ser ut att fortsätta så och kanske med ännu sämre förutsättningar. För vi får inte glömma att de svenskhatande sannfinländarna sitter i maktställning nu som ett av tre regeringspartier och den vägen har makt och inflytande även över åländska frågor. Det bådar tyvärr inte gott för det nya året.
 
Benita Mattsson-Eklund
 
 

Benita Mattsson-Eklund