USA:s president Donald Trump ruskade i början av juni om sina europeiska allierade under ett besök vid Natos högkvarter i Bryssel. I stället för att endast prisa försvarsalliansens nya storslagna huvudkontor och samarbetet överlag läxade han upp övriga medlemmar.
Framför allt sköt Donald Trump in sig på att majoriteten av alliansens medlemmar i dag inte satsar de 2 procent av BNP på försvaret som Nato i sina regler rekommenderar att medlemmarna ska göra. Ett tema han också förde fram i valrörelsen. Det här lägger enligt Trump en orimlig börda på USA. Även övriga borde enligt honom betala vad som är överenskommet.
Trumps utspel och allmänna hållning har väckt en bred diskussion i Europa. Borde inte USA ha en trevligare ton mot sina närmaste vänner?
Ser man dock till själva sakfrågan, hur mycket enskilda medlemmar i dag bidrar, är det dock svårt, för att inte säga omöjligt, att hävda att Donald Trump skulle ha fel.
Tvärtom visar statistiken svart på vitt att det är precis som den amerikanske presidenten säger. Endast USA, Grekland, Storbritannien, Estland och Polen når i dag upp till den av Nato rekommenderade nivån om 2 procent av BNP för försvarsutgifter. Alla övriga 23 medlemmar landar under strecket. Det visar siffror på Natos egen hemsida.
I snitt satsar Natos medlemmar i dag 1,39 procent av BNP på försvaret. Ett stort land som Tyskland ligger på 1,2 och exempelvis Belgien, värdland för Natos högkvarter, når inte ens upp till 1 procent. (Som jämförelse kan nämnas att exempelvis icke-Natolandet Finland enligt samma beräkningsgrund viker cirka 1,6 procent av BNP för försvaret, enligt uppgift från den finländska representationen vid Nato. Med de nya satsningarna på flygvapnet och flottan kommer dock Finland att passera den rekommenderande Natonivån).
Håller alltså Trump äntligen sig till fakta? Det ser så ut.
Europa smiter otvetydigt från försvarsnotan och åker snålskjuts på framför allt USA. Något som för övrigt även tidigare amerikanska administrationer påtalat, låt vara på ett mer diplomatiskt sätt.
Effekten av det här är inte bara att USA:s skattebetalare får bära huvudansvaret.
Följden är också ett svagare Europa som inte klarar av att säkra sin egen bakgård. Det blev tydligt på Balkan på nittiotalet, där det krävdes amerikanskt engagemang för att lugna situationen. Samma sak ser vi i dag i Ukraina, där EU först kom med storslagna löften men sedan bara kunde se på när Putins gröna gubbar klev in på scen.
Var får den europeiska handfallenheten liknande följder i morgon? Baltikum?
Insikten om de europeiska svårigheterna att sätta tyngd bakom orden har länge funnits med som ett tema i debatten. Men i takt med det skärpta säkerhetspolitiska klimatet och nu även Trumps smärtsamma men korrekta påminnelse har saker börjat röra på sig.
Diskussionen är som bäst intensiv om hur också Natos europeiska medlemmar ska bidra på det sätt som var utlovat. Samtidigt förs nya samtal inom EU om hur det europeiska samarbetet på försvarsområdet kan byggas ut.
Så även om Trump i valrörelsen var skeptisk till den europeiska integrationen och hyllade Brexit så kan hans framfart på det här området leda till raka motsatsen. Ett Europa som även börjar ta ett större, gemensamt ansvar för den egna säkerheten. Det är rimligen bara bra för vår del av världen.
Niklas Lampi