Det var en sorgens dag på Sveriges Radios redaktion i går. På förmiddagen kom beskedet att utrikeskorrespondenten Nils Horner skjutits ihjäl i arbetet, på öppen gata i Kabul i Afghanistan.
Enligt de uppgifter som fanns tillgängliga under tisdagseftermiddagen stod Nils Horner och genomförde en intervju när två okända män kom fram till honom och den ena sköt honom i bakhuvudet.
Vad de kan ha haft för motiv vet man inte. Det är kanske heller inte något man orkar fundera över just i detta nu. Det enda man förmår är att känna en stor sympati för Nils Horners anhöriga och kollegor.
Förlusten av ett människoliv är alltid tragisk och när det dessutom sker genom det grövsta av grova brott blir allt så mycket värre.
När detta fega dåd riktats mot en journalist i färd med att utöva sitt yrke berör och drabbar det heller inte bara de nära och kära utan alla oss som värdesätter pressfriheten.
Nils Horner var unik, både som människa och journalist, men hans öde är tyvärr inte det. De senaste åren har fler än en journalist i veckan mördats. I fjol mördades 71, året före 88 stycken. Dessutom kidnappades 87 journalister i fjol, vilket är ovanligt många. Tusentals hotades, misshandlades eller tvingades fly sitt hemland.
Dessa våldshandlingar riktade mot journalister är ofta koncentrerade till vissa länder. Och faktum är att Afghanistan, där Nils Horner mötte sitt öde, inte längre räknas som en av de allra farligaste platserna.
Enligt Journalister utan gränser är de fem farligaste länderna att verka i som journalist just nu Syrien, Somalia, Pakistan, Indien och Filippinerna. På senare tid har speciellt situationen för journalister i Syrien fått uppmärksamhet, där Assad-regimen och militanta islamister turas om att mörda och kidnappa i första hand lokala journalister, men även utländska. Nästan hälften av alla dödsfall när det gäller journalister sker i regelrätta krigszoner.
Vissa kanske frågar sig varför redaktionerna fortsätter att skicka sina medarbetare till farliga platser eller varför frilansjournalister som till exempel Martin Schibbye och Johan Persson måste åka till en plats där de vet att risken för att de ska råka illa ut är stor.
Det som dessa tvivlare missar är att detta arbete är så viktigt att det är värt mycket stora risker. Det finns ett talesätt som säger att det första som dör i krig är sanningen. Och det ligger mycket i detta. Så fort en väpnad konflikt eller andra oroligheter uppstår skapas en stor mängd propaganda från de stridande parterna, och de enda som då kan hålla sanningen vid liv är oberoende journalister.
Utan modiga journalister som vågar verka i Syrien, Somalia eller Afghanistan skulle vi inte ha en aning om vad som egentligen händer på dessa platser. Makthavarna skulle då kunna komma undan med nästan vad som helst.
Hur många människoliv som räddas varje dag tack vare tusentals journalisters arbete går inte att uppskatta. Men just denna dag är det ändå en klen tröst.
Fredrik Rosenqvist