Stephan Toivonen har i ett antal insändare under våren skrivit att han vill föra en saklig debatt om flyktingar där han bara ser till vad statistiken säger. I ett utskick som han står som undertecknare för och som gått ut till många hushåll på Åland river han själv med omsorg den här fasaden.

Vi får här bland annat läsa att vikingarna bidrog till att en del ukrainare är ”blonda och blåögda”.
Integration av flyktingar härifrån kunde därför enligt utskicket vara ”lättare” än exempelvis integration av flyktingar från landet Kosovo, några hundra kilometer längre söderut i Europa.
Orsaken är att ukrainarna står oss ”genetiskt” mycket närmare.
Borta är nu med andra ord den skenbart balanserade och statistiskt sökande tonen. Fram träder i stället ett oblygt resonemang kring rasegenskaper, genetik, hårfärg och blå ögon som skulle få partiledarna i både Sannfinländarna och Sverigedemokraterna att rodna.
Åland verkar i Stephan Toivonen & Co med andra ord inte ha fått en politisk rörelse som försöker anlägga ett mer kritiskt men ändå rumsrent perspektiv på flyktingfrågan. I stället verkar vi ha fått en åländsk variant av Teuvo Hakkarainen, den sannfinländske lokalpolitikern som rör sig i utkanterna av det egna partiet med det ena stolliga utspelet efter det andra.
Det är bra att Toivonen & Co bekänner färg. All politisk debatt vinner på tydlighet, det har vi fått nu. Många misstänkte det visserligen tidigt, men nu står det klart för alla att se.
Rollen som sakliga matematiker som bara med hjälp av tillgängliga fakta räknar ut hur många IS-terrorister Åland får i framtiden om Åland tar emot 20 flyktingar var bara teater. Egentligen – intygar man nu med egna ord – handlar det här i stället om något som närmar sig själva skolboksdefinitionen av rasism: idén att saker som hårfärg och ögonfärg på något sätt bestämmer hur en individ är.

Det betyder samtidigt att Toivonen & Co definierar bort sig från en seriös flyktingpolitisk debatt.
Alla politikområden, också flyktingpolitiken, mår bra av att skärskådas, diskuteras och ifrågasättas. Här finns bland annat frågor kring hur mottagandet i praktiken ska se ut, hur integrationen ska läggas upp, vad mottagandet kostar respektive ger och hur utmaningen med många flyktingar ska mötas på en europeisk nivå.
Men det är inte kring något av dessa områden som Toivonen & Co vill lämna trovärdiga eller sakligt underbyggda bidrag åt någotdera håll. I stället kliver de nu ut ur garderoben, kastar masken och brölar ut en lika unken som nattstånden människosyn.
Om den finns inte så mycket annat att säga än att den hör hemma i den historiska skräpkorgen.

Niklas Lampi