”Erfarenheterna har visat att det är viktigt att den framtida självstyrelsen vilar på en solid juridisk grund.”
Så skrev den självstyrelsepolitiska nämnden den 13 maj i ett betänkande över självstyrelsepolitiska frågor. Orden kan tyckas odramatiska – Åland har väl alltid tyckt att självstyrelsen bör vara förankrad i lagboken?
Men i själva verket signalerar de ett uppbrott från en linje som det politiska Åland fäste stora förhoppningar vid för bara några år sedan.
Backar vi bandet till 2010 hittar vi väldigt annorlunda formuleringar kring det här. Den så kallade Gunnar Jansson-kommittén, som samlade alla lagtingspartier, lade då fram sin vägkost inför självstyrelserevisonen. Fokus häri låg inte alls på samma sätt på juridiken, i stället var det dialogen och politiken som lyftes fram.
I betänkandets avslutande kommentarer slog man rentav fast att ett bärande budskap från åländsk sida var ”att politiken tar större plats på bekostnad av juridiken”. Vidare skulle ”kontroll” bytas mot ”dialog” och ”rättskamp mot förhandling”.
Vad är det då som fått självstyrelsepolitiska nämnden att åter understryka juridiken och tona ned politiken?
Ordet ”erfarenheterna” i nämndens formulering torde här vara viktigt.
Erfarenheterna de senaste åren har nämligen, tyvärr men inte helt oväntat, visat att politiken har sina brister och risker ur självstyrelsepolitiskt perspektiv.
Ska man uttrycka det tydligt så har självstyrelsen gått på den ena minan efter den andra.
Först var det vindkraftsstödet som via dialog och politik skulle säkras. Det föll, eftersom tjänstemännen vid arbets- och näringsministeriet, korrekt, noterade att det inte fanns något stöd i lagen för att Finland måste ta ett näringspolitiskt ansvar för näringspolitiskt självstyrda Åland.
Sedan var det klumpsumman, som också skulle höjas via samtal. Även här noterade dock tjänstemännen vid finansministeriet, inte heller felaktigt, att det här med befolkningsökning som skäl för en höjning inte nämns i någon lag.
Och för stunden har vi nu också fiskekvoterna, där Åland via politiken redan manglats men nu sätter sitt hopp till juridiken.
Dessa bakslag för samtalskonsten har rimligen gjort att man från åländsk sida nu dragit lärdom och valt att återgå till något mer välbeprövat och tryggare: lagar och paragrafer som tjänstemän inte kan prata bort och som av tradition värderas högt i rättsstaten Finland.
Det allt kärvare politiska klimatet, i kombination med den hårt trängda ekonomin för staten, har tydligt illustrerat riskerna med att bygga självstyrelsen på det politiska dagshumöret i Helsingfors.
Det behövs även något annat att falla tillbaka på, något som står sig genom genom val och ekonomiska konjunkturer, vilket självstyrelsepolitiska nämnden nu korrekt men något efterklokt skriver i sitt betänkande.

Niklas Lampi