Man kan tycka vad man vill om satirteckningarna som häcklar Muhammed, koranen och islam. Man kan ha vilka åsikter som helst om karikatyrerna som driver med stereotyper. Men ingenting ursäktar det attentat som drabbade tidningen Charlie Hebdo i Paris på onsdagen.

Dådet är, som många konstaterat, inte bara riktat mot en tidning och publiceringen av karikatyrer – utan mot själva idén om yttrandefrihet, en av de absoluta hörnpelarna i ett demokratiskt samhälle. Det är, dessvärre, inte det första dådet med i stort sett samma förtecken och motiv. Från fatwan mot Salman Rushdie på åttiotalet går en rak linje via hoten mot Jyllands-Posten och den svenske konstnären Lars Vilks till onsdagens dåd i den franska huvudstaden. Överallt har terrorister med en febrig islamistisk agenda hävdat sin rätt att svara med våld när de anser sig kränkta.

Stabila, öppna demokratiska samhällen med avsevärda resurser att svara polisiärt och militärt kommer alltid i längden att vara starkare än dessa fega, irrationella och fanatiska mördare.
Men det oaktat finns risker som även håller på att bli allt tydligare.
En sådan är den självcensur och i förlängningen tystnad som riskerar smyga sig in där hot och våld blir vardag. Just nu sägs från alla håll att ingen ska böja sig för terroristerna och att terroristerna aldrig kan stoppa den fria tanken. Men samtidigt inser alla att en viss försiktighet redan finns i förhållande till hur man exempelvis artistiskt och konstnärligt förhåller sig till religionen islam, just på grund av den hotbild som i dag finns från få men farliga våldsverkare.
För några år sedan framställdes Jesus i den omtalade Ecce Homo-utställningen som homosexuell, i varje fall ansåg kritikerna det.
Vilket galleri skulle i dag våga hänga en utställning som framställer profeten Muhammed på liknande sätt?
En annan uppenbar risk är att våldsdåd av det slag vi nu ser politiskt utnyttjas av främlingsfientliga krafter för ökad intolerans, exakt det drag som även kännetecknar terroristerna.
Sverigedemokraten Björn Söder – känd för sina utspel om judar och samer här nyligen –hade säkert svårt att hålla tillbaka sin glädje när han i onsdags facebookade om att fredens religion islam visar sitt ansikte. Det stora flertalet av världens uppemot 1,6 miljarder muslimska individer bär förvisso inte ansvar för vad terrorister gör i deras religions namn. Lika lite som världens kristna bär ansvar för att terrorgruppen Herrens befrielsearmé, som utger sig vara kristen, i decennier massakrerat civila och tvångsrekryterat barnsoldater i Uganda. Men i den främlingsfientliga agendan spelar sådana detaljer ingen roll; alla dras över en kam.
En muslim är en muslim, precis som en otrogen är en otrogen för ISIS.
Hur ska demokratiska samhällen möta det här?
Rimligen inte genom att låta terroristerna vinna. Att möta intolerans med intolerans är att ge terroristerna rätt. Men att vika ned sig är också att ge dem rätt.
Människor som attackerar demokratins grundvalar ska, precis som i Frankrike i dag, jagas med lagens och rättssamhällets fulla kraft och sedan straffas därefter. Lagstiftning som börjar ta hänsyn för att särskilt lättkränkta grupper inte ska kränkas ska aldrig släppas fram.
Och rättssamhället ska i alla lägen förstås stå bakom publikationer som har som idé att publicera också mycket kontroversiell satir – också sådan är en omistlig del av yttrandefriheten.

Niklas Lampi