Finlands regering har länge haft en stram linje mot Grekland. Under sommaren skruvade man åt linjen ytterligare ett hack, pressad av Sannfinländarna, och intog en närmast moraliserande hållning mot landet. Finlands finansminister Alexander Stubb var under förhandlingarna i Bryssel i somras ofta den som utdelade de hårdaste domarna om att Grekland nu minsann måste vidta de reformer som krävs för att få landet på fötter igen.
Men hur är det egentligen ställt med reformviljan på hemmaplan?
Frågan har varit aktuell redan ett tag men fick förnyad aktualitet i torsdags när det stod klart att det så kallade samhällsfördraget strandade.
Detta var regeringen Juha Sipiläs stora försök att få hela det politiska fältet och arbetsmarknadens parter bakom en uppgörelse för att stärka konkurrenskraften i Finland.
Nu blir det inget av det. Inte heller blir det något av de alternativa nedskärningar man hade planerat för om det skulle gå så här, meddelade Sipilä på en pressträff kort efter att fördraget hade lagts i malpåse. Det gör i och för sig att den åländska rederinäringen för tillfället kan dra en lättnadens suck – sjöfartsstödet fanns som känt med på slaktlistan. Men samtidigt står nu Sipilä och Stubb kvar med en ekonomi som är i stort behov av reformer men där det ena reformpaketet efter det andra nu faller platt till marken. De finländska reformivrarna på den europeiska scenen tycks ha betydande svårigheter att leva som man lär här hemma.
Hur gick det så här?
Vart har sisun tagit vägen?
Förmågan att säga det obekväma men också göra det?
Finland är nu inne på sin andra regering där man i varje fall ännu inte lyckats visa att man förmår omsätta tuff retorik till faktisk förändring. Samma visa var det med senaste regering.
Nuvarande finansministern Stubb var då statsminister och många menade att regeringen i det närmaste bara såg på när kreditbetyg skruvades ned och statsskulden ökade. En av dem var faktiskt statsminister Stubb själv, som på slutrakan dömde ut sin egen regering i en uppmärksammad intervju i Financial Times och mer eller mindre tyckte att man inte hade fått mycket gjort.
Finland har knappast råd med en repris av det här; ett scenario där Sipilä om fyra år uppgivet medger att man inte fått mycket ur händerna. Någonstans borde man i stället hitta tillbaka till den handlingskraft som präglat många tidigare finländska regeringar, med Paavo Lipponens och Sauli Niinistös förändringsregeringar på nittiotalet som några av de främsta exemplen. Men hur? Och med vem vid rodret?
Just nu verkar i varje fall regeringen ha fullt upp med att mästra över grekisk reformovilja samtidigt som man har svårt att komma till skott med egna reformer. Det är svårt att se hur det ska leda till den ökade tillväxt och sänkta statsskuld man säger sig eftersträva.

Niklas Lampi