Den västerländska demokratin har två grundpelare. Dels rättsstaten som skyddar individens rättigheter och friheter. Dels val som låter majoritetens åsikt forma dagspolitiken.
Det har alltid funnits en spänning mellan de här två delarna. Exempelvis kan majoriteten i teorin rösta fram ett parlament som vill stoppa någon viss grupp från att utöva en viss religion. Om den viljan drivs genom hotas grundläggande rättigheter för de enskilda individerna, i det här fallet religionsfriheten.
På det stora hela har det här dock under efterkrigstiden inte varit ett stort problem i våra upplysta samhällen. De politiker som valts in av skiftande majoriteter har haft väldigt olika åsikter. Men få har på allvar ifrågasatt idén att individen har vissa okränkbara rättigheter. Det har funnits en respekt för tanken om maktdelning och förståelse för att det i demokratin även ska finnas vissa inbyggda spärrar.
Men vad händer i Donald Trumps tidevarv?
Man kan kanske uttrycka det som så att rättsstaten nu utsätts för ett stresstest som sällan förr.
Trump röstades in på ett budskap där han for fram hårt mot utvalda grupper och har inte nämnvärt ändrat kurs sedan makttillträdet. Hans politik möter nu därför de garantier som en gång sattes upp för att skydda enskilda amerikaner mot maktfullkomliga presidenter.
Hittills är det rättsstaten som segrat. Inreseförbudet fick bakläxa av både federala domare och domstolar. Men hur går det i kommande situationer? Hur tåliga och motståndskraftiga är de juridiska försäkringarna?
Nu talar mycket för att USA med sitt starka, oberoende rättsväsende är väl rustat att stå emot även vilda svingar från Vita huset, även om tiden förstås får utvisa hur det blir med den saken. Men samtidigt är det läge som nu uppstått i USA ingalunda unikt för västvärlden. Det finns i Europa länder där det gått betydligt längre.
I Ungern är det inte längre en fråga om rättsväsendet kommer att stå pall mot trycket från regeringen ledd av premiärminister Viktor Orbán. Rättsväsendet har redan i flera avseenden förlorat.
Samma utveckling är på gång i Polen, där regeringen likaså försökt ändra villkor för rättsinstanser och mediefrihet. En utveckling som gjort att båda länder nu får en sämre demokratiranking av Freedom House, ett institut som varje år mäter tillståndet för demokratin i världens stater.
Till det ska läggas att liknande strömningar går framåt även i andra europeiska länder. Blir Nationella frontens Marine Le Pen ny fransk president i vår? Räkna i så fall med att det också här snabbt kommer att uppstå svåra diskussioner kring vad presidenten riktigt får göra och var rätten för den enskilda människan bryter in.
Och Norden då? Här är det som vanligt lugnare. Men också hos oss finns tecken på lite samma sak. Fråga finlandssvenskarna, som i den pågående finländska reformivern inte fått mycket gehör för sin oro i grundlagsutskottet, den instans som annars fungerat som garant och vakthund.
Sammantaget tycks vi nu därför, på flera plan, gå mot ett läge där individers och minoriteters rätt på ett tydligare sätt krockar med viljan hos politiker som ofta har ett starkt folkligt stöd.
Det var för den här typen av situationer som det en gång byggdes in begränsningar mot ett fullskaligt majoritetsstyre. Nu testas om de är tillräckligt kraftiga.
Niklas Lampi
Niklas Lampi