Socialdemokraterna vann inte, de borgerliga förlorade.
Totalt gick det rödgröna blocket i söndagens svenska val blygsamma 0,1 procentenheter bättre än senast. Socialdemokraterna landade på ett resultat som så när på några decimaler var detsamma som 2010. Då kallades det historiskt dåligt och ledde till ordförande Mona Sahlins avgång.
Det som skiljer nu från då, och som gör att Stefan Löfven i stället blir statsminister, är att främst moderata väljare gick till Sverigedemokraterna. Socialdemokraternas firande hade uteblivit om inte ett parti med rötter i nynazism gjort en historisk framryckning.
För Löfven gäller det nu att sy ihop en regering som ändå kan fungera i ett parlamentariskt läge som de flesta säger att är svårare än på länge. Ansvaret på hans axlar är stort.
Sverige har i dag i europeisk jämförelse hög tillväxt och statsfinanser som prisas. Man har klarat finanskrisen bättre än de flesta och pekas ut som ett föredöme när det gäller reformer och stabilitet. Det vore en olycka för Sverige, Finland, Åland, Norden och Europa om denna utveckling nu äventyras av ett stökigt politiskt läge.
Man får därför hålla tummarna för att Löfven lyckas få ihop ett stöd i riksdagen som gör att han kan styra landet.
Han är en pragmatiker ut i fingerspetsarna och en erkänt duktig förhandlare från sin tid i de fackliga, så förutsättningar saknas inte. Samtidigt är hans uppgift svårare än senast för Reinfeldt.
Orsaken är att SD stärkt sin vågmästarroll ytterligare och att Löfvens främsta stödpartier håller sig med önskelistor som ofta är av en annan värld.
Det sades i går på sina håll att läget för de rödgröna hade varit lättare om även Feministiskt initiativ hade gått in. Men frågan är om Löfven hade varit så mycket gladare om han också hade tvingats förhandla med ett parti som vill förbjuda cirkusdjur och införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön?
Överlag låg en rök av revolt över gårdagens val och där är Sverige inte ensamt.
Tvärtom blir man nu en del av en europeisk vardag där främlingsfientliga partier etablerar sig.
Orsakerna är säkert flera. Politiken i dag är ofta ett färglöst förvaltande eftersom ramarna ofta redan är satta. Många känner en oro i en tid av förändringar.
Allt det kan göra enkla, färgsprakande lösningar som pekar på syndabockar attraktiva på sina håll.
Sedan finns säkert också sådant som är Sverigespecifikt bakom Åkessons brakseger. Det har tisslats och tasslats kring SD:s paradfråga på ett sätt som knappast alltid varit sunt.
Också sakliga och odramatiska påpekanden, som när Reinfeldt nyligen noterade att si och så mycket måste anslås för att Sverige ska kunna ta ansvar för flyktingsituationen i Syrien, har dömts ut som försök att fiska i grumliga vatten. Det vittnar om en överkänslighet som kan ha spelat SD i händerna.
Hur de etablerade partierna ska förhålla sig till det här finns inga enkla svar på. Men att bara stänga ute upprorsmakarna och göra dem till martyrer kan av allt att döma slå tillbaka.
Kanske Sverige här i viss mån kan lära av Finland, där man gett populisterna ansvar. Inte sällan brukar det leda till att luften snabbt går ur dem. Exempelvis tog det inte många månader för extremisten Jussi Halla-aho att fälla krokben på sig själv när han anförtroddes uppdraget som ordförande för förvaltningsutskottet. Kanske ett grepp att testa även för Sveriges riksdag?

Niklas Lampi