Kommunreformen lanserades, bland annat, som en metod att minska på det dubbelarbete och de överlappningar som sägs finnas i dagens kommunala upplägg. Det var inte en orimlig utgångspunkt.
Med 16 kommuner på 29.000 personer torde det i flera fall finnas möjligheter till samordning. Redan i dag finns, som företrädare för Ålands kommunförbund och andra påpekat, samarbeten inom en rad områden.
Men det är fullt sannolikt att mer finns att göra.
Men vad har hänt med den här ambitionen nu?
Lyssnar man till flera inlägg från regeringsblocket är besparings- och effektiviseringstankarna nästan som bortblåsta.
I en insändare, publicerad i Ålandstidningen den 16 maj, beskriver kansliminister Nina Fellman (S) hur verksamheterna på olika sätt ska byggas ut i de nya strukturer som planeras. Rekrytering av personal ska bli lättare. Fasta heltidstjänster ska ersätta vikariat och deltid. Specialisering ska ske. Ingen ska trampa vatten.
Ingrid Johansson (Lib) och Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) för ett snarlikt resonemang i en insändare som var införd i Ålandstidningen den 13 maj.
Även härifrån pratar man varmt om alla fördelar för offentlig sektor. Det ska bli mer utbyten, flera ska få jobba med sina specialområden, rekrytering ska underlättas. Det verkar kort sagt inte vara någon hejd på hur trevligt det ska bli i den nya administration som är under arbete.
Till bilden hör även att tongivande moderater nu närmast avfärdar en diskussion om skattesänkningar i samband med en kommunreform.
Annars har det ju ofta hetat att det ska bli billigare och effektivare med större enheter. Så varför inte då ge en del av vinsten till människorna som arbetat ihop dem? Varför inte ägna plånboksfrågorna för vanligt folk en tanke och göra en satsning på ökad köpkraft om nu utrymmet uppstår?
Kanske Åland den vägen kunde få lite tillväxt också i samhället och ekonomin utanför den offentliga apparaten?
Men tydligen behövs den slanten till annat nu, oklart vad –utom att konsumtion ska ske inom de nya strukturerna.
Sammantaget verkar det därför ha skett en förskjutning i debatten.
Från att tidigare ha kretsat kring effektiviseringar och indragning av sådant som blivit mångdubbelt har tonläget från regeringsblocket blivit märkbart mer expansivt. Så pass att man nästan kan börja fråga sig: är syftet med reformen numera att gasa upp en jämförelsevis redan stor offentlig apparat ännu mer?
Varför det blivit så här kan man bara spekulera kring.
Kanske man håller tillbaka av taktiska skäl och för att inte skrämma upp någon. Kanske de delar inom regeringen som hela tiden sett en kommunreform som ett sätt att driva upp det mesta till stadsnivåer vunnit. Kanske det är något annat.
Oavsett finns alla skäl att fråga sig hur hållbar den nuvarande inriktningen på diskussionen är.
Om man nu inte har för avsikt att göra något rejält åt inflyttning och tillväxt, och om man nu samtidigt ska lägga ett växande offentligt maskineri på det här –hur ska då kommande generationer mäkta med?
Kanske finansminister Mats Perämaa (Lib), i ord normalt för återhållsamhet på utgiftssidan, kan ha någon rimlig förklaring? Eller är det den Fellmanska, mer utbyggnadsglada linjen som nu helt anger tonen?
Niklas Lampi