Regeringen Juha Sipilä går nu vidare med förslaget om medborgarlön och vill testa den i skarpt läge. 1.500 personer ska delta i experimentet där var och en kan få uppemot 750 euro i månaden utan att lyfta ett finger. Om utfallet blir lyckat – hur nu det ska mätas – öppnar regeringen för att medborgarlönen, eller basinkomsten som den numera ofta även kallas, kan rullas ut i större skala.

Denna tanke, som lanserades redan på sjuttiotalet av de mörkrödare delarna av vänstern, går ut på att alla ska få en månadslön av staten oavsett livssituation, behov eller insats.
Förespråkarna menar att det här skulle ge ett mer enhetligt bidragssystem. Dessutom har det hävdats att medborgarlönen skulle ge folk större möjlighet att förverkliga sig själva i stället för att tänka på krävande lönearbete.
Men samtidigt har förespråkarna även lämnat ett antal frågor öppna. Den främsta är vad som skulle hända med drivkrafterna hos människor och i förlängningen med samhället och välfärden i stort om staten meddelar att man inte längre behöver jobba för att få lön.
Blir det då tillräckligt många kvar ute i arbetslivet för att försörja dem som väljer att ta ledigt, finna sig själva eller satsa fullt ut på sin hobby?
Och hur rättvist och solidariskt är det egentligen att småbarnsmammor ska köra dubbla skift i vården för att arbetsföra 30-åringar ska kunna stanna hemma och spela datorspel?
Det är sannolikt av dessa skäl som medborgarlön inte införts i bred skala i något välutvecklat land någonsin.
Man har varit orolig för de bredare konsekvenserna för arbetsviljan och välfärdens finansiering.
Varför en före detta företagsledare och en borgerlig regering vill plocka upp förslaget är därför en gåta. Är Sipilä, Alexander Stubb och Timo Soini bara ovanligt innovativa och fördomsfria? Eller ska det här ses som ytterligare ett tecken på krisen i Finland; ett tecken på att man blivit alltmer rådvilla och helt enkelt tappat greppet?
Klart är i varje fall att erfarenheten inte är på Sipiläs sida i den här frågan.
En rad länder i Europa har på senare tid återhämtat sig efter svåra ekonomiska kriser. I inget av dem har vägen gått via medborgarlön. I stället har man fått vandra den hårda, klassiska vägen: spara, genomföra reformer och jobba lite mer.
Sverige, ett land vars tillväxt och sysselsättning hör till de starkaste i västvärlden, har inte heller funderat i dessa banor. I stället har man konsekvent jobbat med att sporra till mer arbete via bland annat lägre skatt på arbete.
Givet Finlands alltmer pressade situation borde man nu rimligen också här vända på alla stenar för att göra det mer lockande och attraktivt att arbeta.
Att säga att staten tar hand om försörjningen, oavsett behov eller insats hos mottagaren, är att skicka ut rakt motsatt signal.

Niklas Lampi