Lemland och Lumparland tar nu initiativ till att gå ihop till en enda kommun.
– Bättre att vi försöker förekomma läget än att bli tvångssammanslagna i något som inte fungerar i praktiken, sa Pia Eriksson (ÅF), ordförande i Lumparlands fullmäktige, till Ålandstidningen förra veckan.
Idén kommer från såväl Lemland som Lumparland.
De två grannkommunerna ser att de har mycket gemensamt och att ett utökat samarbete därför vore naturligt. Redan i dag samarbetar man inom en rad områden, bland annat har man en gemensam byggnads- och miljönämnd samt teknisk nämnd. Steget till ett fullskaligt äktenskap behöver därför inte vara långt.
När ett antal norråländska kommuner nyligen flaggade för samma sak var reaktionerna från kommunministern till att börja med avvisande. Det passade inte in i den plan landskapet arbetade med.
Men nu är tongångarna mer positiva. Nina Fellman (S) säger till Ålandstidningen att hon välkomnar initiativet från Lumparland och Lemland.
Samtidigt är dock stödet inte reservationslöst. Förslaget från Lemland och Lumparland är något man kommer att ”titta på” och ta in i processen ”om det ser ut att bli bra”.
Det återstår därför att se om de två kommunerna på sydöstra Åland får gå vidare med sitt förslag eller om de fortfarande tvingas in i den karta landskapet tagit fram.
Håll tummarna för förstnämnda. Nästan all samlad erfarenhet på det här området visar att det blir lättare att komma vidare om de som ska leva med reformen får vara med och ta fram den.
Det var så Finland och Danmark fick genom sina kommunsammanslagningar.
Att även Åland nu spontant ser förslag underifrån är därför rimligen också bara bra, om syftet faktiskt är att få något att hända. Diktat uppifrån tenderar att bli svårare att genomföra.
Vägen framåt blir i regel enklare om det finns stöd på verkstadsgolvet.
Därför är det som nu händer hoppingivande.
Om de frivilliga samarbetsplanerna norröver därtill avancerar kan Åland kanske relativt snabbt, och utan större åthävor, få en förenklad och förhoppningsvis effektivare offentlig struktur. En struktur som därtill har förutsättningar att upplevas som naturligare för dem som råkar inom den.
För regeringen skulle det här i och för sig innebära att man får backa från sina egna gränsdragningar, med allt vad det kan betyda för känslor av prestige och stolthet.
Men det är rimligen resultatet som räknas.
Därtill kan regeringen med fog hävda att man också spelat en roll. Det var först när man gjorde allvar med sitt hot om en karta uppifrån som det blev fart på diskussionerna. På så sätt har regeringen i högsta grad varit med och provocerat fram det som sker, om det sker.
Niklas Lampi