Man kan inte göra annat än känna med fastighetsägaren som i många år försökt göra något kreativt med vad som måste beskriva som en ödetomt, mitt på Torggatan dessutom.
Först bröt man i många år arm med staden om att få upphöra ett byggnadskomplex med både bostäder och stora ytor för handel – ett tidigt Maxinge. Det ena hindret efter det andra restes; det var fel på antalet våningar och framför allt fick man inte röra den nergångna före detta telegrafbyggnaden som få tidigare lagt märke till men som i dessa sammanhang av oklara skäl upphöjts till ett kulturhistoriskt unikt vittnesmål.
När motståndet från staden så sakteliga ersattes av en alltmer flexibel, ja positiv inställning besvärade sig två privatpersoner över samma gamla rikstelefoncentral – och fick rätt i förvaltningsdomstolen. Det ska inte vara lätt att vilja framåt.
Men den främsta förlusten, om beskedet står sig, ligger förstås hos staden som helhet som går miste om en potentiellt sett mycket intressant vidareutveckling av stadens absoluta centrum. Detta i ett läge när Mariehamn mer än på länge behöver just utveckling för att stärka sin attraktionskraft både i förhållande till det som händer strax norr om stadsgränsen i Jomala men även i förhållande till en omvärld som aldrig står stilla.
Från snart sagt alla håll understryks vikten av staden som ett lok för hela Åland, men om den bilden ska ha ett konkret innehåll måste lokomotivet även från tid till annan moderniseras och förändras. Att köra för ångmaskin och med rykande skorsten in i framtiden fungerar inte, hur musealt korrekt det än kunde tänkas vara.
Det man nu får hålla tummarna för är att Mariehamns stad gör allt man kan för att om möjligt baxa den här segdragna frågan på rätt igen.
Möjligheten att överklaga kan vara en möjlighet. En annan möjlighet, som stadspolitikern Roger Jansson påtalar, kan var att förtydliga motiveringarna för att lyfta k-märkningen.
Staden har som kommun planeringsmonopol över sitt område och har, om viljan finns, trots allt stora möjligheter att hitta vägar framåt i tekniska byggnadsfrågor, vilket det här rör sig om. Sedan får man förstås bara också hoppas att investeringsviljan hos den privata aktören överlever ännu en besvikelse.
På ett bredare plan får man hoppas att hela historien blir en tankeställare inför 2015 och kommande år. Historiska värden ska respekteras, de skyddas i lag och är viktiga för att vi ska veta varifrån vi kommer.
Men vi ska på Åland akta oss för att landa i ett läge där dåtid tas som argument för att samtid och framtid måste stå åt sidan.
Sådana här tendenser finns lite här och där, inte bara i det här fallet. Fråga Micke Björklund.
Bäst blir det i regel när olika värden samsas; när lager läggs på lager och förändring samsas med förståelse för det som varit – golfbanan som blickar ut över slottet är ett fint exempel på det.
I det fall som nu diskuteras har dock vågen ensidigt tippat över mot ett enda håll. En byggnad av tvivelaktigt musealt värde har fått gått före avsevärt viktigare utvecklingsmöjligheter för en hel stad. Det är fel väg in i framtiden.

Niklas Lampi