Om bara några veckor lägger landskapsregeringen sitt budgetförslag för 2015.
Förhoppningsvis kommer det att innehålla grepp som kan gynna tillväxt, köpkraft och bidra med framtidstro.
Det ekonomiska läget i omvärlden, inte minst i Finland, är fortsatt osäkert.
Åland är inte vaccinerat mot något av det här. Inom nyckelbranscher som sjöfarten, påverkade av läget globalt, är läget tufft. Även på andra arbetsplatser kallas det nu till samarbetsförhandlingar. Samtidigt är det viktigt att minnas att Åland fortfarande har en arbetslöshet, fyra procent, som i de flesta andra samhällen skulle klassas som full sysselsättning eller i varje fall försvinnande låg.
Det finns också en rad företag, större och mindre, som har riktigt goda tider. Inte minst inom it-sektorn finns sådana exempel.
Bilden är blandad, men klart är att det på sina håll är tyngre och att det därför finns skäl att fundera kring vad man på självstyrelsenivå och med de behörigheter som finns kan göra för att stärka den tillväxt som är all välfärds moder.
Om man kritiskt synar regeringens agerande i det här avseendet så har man hittills pratat mycket om vikten av att stimulera men i praktiken ofta gjort tvärtom.
På de områden där man faktiskt har behörighet och makt att på ett positivt sätt påverka utrymmet i folks plånböcker har man snarare hållit igen. Det allmänna avdraget har förblivit nedfruset, sjukkostnadsavdrag har trappats ned och transfereringar ut i samhället har minskats.
Nu är det förstås så att få kor är heliga i svårare tider och att skattehöjningar, vilket det i det här fallet handlar om, i princip också måste få ligga på bordet.
Men samtidigt har inte minst regeringen själv varit noga med att hålla uppe idealet om att de ekonomiska utmaningarna ska tacklas på ett balanserat sätt. Man ska både jobba hårt med den interna effektiviteten, och i vissa lägen också kanske tvingas ta in mer av folk. Har det hetat.
Ser man däremot till facit hittills så har man varit mer handlingskraftig och snabb med att bromsa utåt, än att stå på samma pedal inåt. Talande är att det nu är inom det privata som samarbetsförhandlingar äger rum. Även inom det statliga permitteras nu vissa grupper. Från landskapet har inget motsvarande hörts, trots att man även här har nog så svårt att få ihop siffrorna. Hur kan det komma sig?
Anser man sig frälst och befriad från den här typen av tunga men ibland nödvändiga åtgärder; anser man att konsumtionstakten internt kan hållas uppe och förändringar borta genom att i stället skicka ut notan i samhället?
Det vore därför hög tid att i budgetförslaget lägga ny och bredare kraft på intern effektivitet, och ur det arbetet finna utrymme för välbehövliga injektioner i ekonomin utanför. Tillsättandet av diverse interna utredningar i förvaltningen, vilket tidigare ibland marknadsförts som stimulansåtgärder, räknas inte. Tillväxt växer ur en mix av företagsamhet, tur, skicklighet, konjunktur och grundförutsättningar som sätts av lagstiftare och myndigheter. Landskapsregeringen är inte den enda aktören här, inte ens den viktigaste, men man är heller inte maktlös.

Niklas Lampi