Landskapsregeringen och näringsminister Fredrik Karlström har under mandatperioden sjösatt en ambitiös ambition: Åland ska få 1.000 nya mjölkkor.
Men hur väl svarar retoriken mot verkligheten?
I fredagens Ålandstidningen berättade mjölkbonden Per-Ole Mattsson i Sund att han lägger ned efter 25 år. Orsaken är det låga mjölkpriset och det nya avbytarupplägget som drivit upp kostnaderna. Det lönar sig inte längre, han och hustrun Yvonne Mattsson går som det ser ut nu back. Mjölkkorna förs därför till slakt.

Jordbrukarparet Mattsson har en jämförelsevis småskalig mjölkproduktion på sin gård, men samma berättelse återfinns på de mjölkgårdar som är störst på Åland.
Ole och Tarja Blomqvist har en besättning på cirka 320 kor och driver tillsammans Östergårds Mjölk Ab i Gesterby. Aktiebolaget har flera anställda och har gjort tunga investeringar. Även i nationellt perspektiv är man en stor producent.
Men också här finns motsvarande oro. Så sent som i januari sa Ole Blomqvist till Ålandstidningen apropå det nya mjölkpriset: det här klarar vi inte längre. Samma oro uttryckte även en rad andra producenter. Bland dem Kristoffer Lundberg, den unge producenten på Haga kungsgård som nyligen plöjt ned tre miljoner i en ny ladugård.
Totalt handlar det om 17 mjölkgårdar som väntas försvinna inom 10 år, bedömer Trygve Sundblom, ordförande för ÅCA och intervjuad i fredagstidningen.
Allt som en följd av den hårt pressade lönsamheten.
Man får notera att det finns en allt större klyfta mellan vad regeringen säger i den här frågan och vad som i själva verket händer på gårdar och bland producenter.
Tecknen på att producenterna utökar besättningarna är få.
Tvärtom ser vi nu en utveckling som går i rakt motsatt riktning. Mjölkgårdar läggs ned, mjölkkor slaktas och även de mest moderna gårdar med skalfördelar och volymer flaggar för en osäker framtid.
Hit har landskapet förvisso inte kommit bara via egna beslut. Det ryska importstoppet har tryckt ned priset över hela Europa, det är inget en landskapsregering kan rå på.
Men samtidigt har man brett från branschen uttryckt skarp kritik mot det sätt självstyrda Åland hanterat den här frågan.
Kritiken har i stora drag gått ut på att det är riskabelt för en liten region att uppfinna en egen stödpolitik när konkurrenterna kör vidare med något annat. Man har varnat för att det kan leda till ungefär det som nu händer: färre snarare än fler kor.
Frågan som infinner sig är därför om det inte vore läge att ta ett steg tillbaka i jordbrukspolitiken, och med viss ödmjukhet fråga sig om man gjort allt så rätt som man hävdat.
Kan det rentav vara så att branschen haft en poäng i sin oro?
1.000 nya kor är en målsättning som i bästa fall kan sporra till utveckling i en viktig exportbransch. Men om den åtföljs av en politik som leder till motsatt utfall blir den ett tomt slag i luften; en form av politisk teater som för stunden kan ge några likes på Facebook men som i förlängningen undergräver tilltron till den lokala politikens förmåga.

Niklas Lampi