Den nya regeringen med kansliminister Nina Fellman (S) i spetsen vill se en jordförvärvsrätt som präglas av större likabehandling. Samtidigt lanserar man ett förslag som är svårt att få att gå ihop med den här ambitionen – tanken om experimentområden i skärgården. En form av reservat där andra spelregler för markförsäljning ska gälla.
Ett steg mot ökad likabehandling? Eller i rakt motsatt riktning?
Det är förvisso ingen som menar att dagens tillämpning av jordförvärvsrätten skulle vara fullt rättvis, logisk eller begriplig. Tvärtom. Privatpersoner och bolag behandlas i dag tveklöst olika när det gäller rätten till den åländska jorden.
För privatpersoner är regelverket strikt och stramt – hembygdsrätt är grundkravet för att få sitta på egen plätt vid sjön. För bolag går det att navigera runt det här med diverse arrangemang, en gren där Havsvidden varit stilbildare –hela tiden med landskapets tillåtelse.
Orsaken till att det blivit så här är att lagen fokuserar på enskilda privatpersoner och lämnar fältet rätt fritt för företag. Tomrummet har fyllts av landskapets praxis och tillståndsgivning, som på senare tid varit flexibel eftersom man velat ha utveckling, turism och byggen.
Man kan säga att vi därför har en situation där vi äter kakan och har den kvar.
Idén att hålla åländsk jord i åländska händer efterlevs noggrant för vanligt folk, sådana som varken har ett aktiebolag i ryggen eller resurser och ork att skapa skenstyrelser. Men samtidigt kringgås den friskt när det gäller investerare som kan skapa arbetsplatser och få det att klirra i kassorna runt landskapet. Ålänningarna är ett pragmatiskt folk som gillar självstyrelsen men gärna tjänar en hacka samtidigt om det är möjligt.
Hur man ska förhålla sig till det här –och om det ens är önskvärt att ändra på –är en mångfacetterad och stor fråga. Men inget blir sannolikt bättre av att kasta in ytterligare ett element av olikabehandling i leken, vilket utvalda experimentområden oundvikligen skulle vara.
Om orättvisan i dag ligger mellan hur privatpersoner och företag behandlas så skulle sådana även införa orättvisa mellan olika grupper av privatpersoner. De markägare som väljs ut för landskapets experiment skulle få se värdet på den egna jorden stiga. Grannarna skulle bara kunna titta på och undra hur världen riktigt är beskaffad.
Lägg därtill att landskapets egen chefsjurist Sören Silverström – den person som i dag sannolikt kan jordförvärvsrätten bäst –dömer ut idén som delar av politikerkåren nu för fram. I en intervju för Ålandstidningen i tisdags säger han diplomatiskt att förslaget om experimentområden känns ”lite konstigt” och att han hellre ser att det ”är lika för alla” i det här avseendet.
Jordförvärvsrätten kan säkert som alla områden må bra att ses över. Men energin kan säkert med fördel i så fall riktas mot att ta fram en tydligare lagstiftning – snarare än att göra något som redan är rätt rörigt ännu rörigare.

Niklas Lampi