På onsdag ska EU diskutera Polen och den linje som landet slagit in på efter senaste val. Bland annat den nya medielagen som klubbats igenom snabbt och som ger regeringen direktmakt över statlig television, radio och nyhetsbyråer. Landets nyutnämnde kulturminister Piotr Glinski säger att det kan bli frågan om att säga upp samtliga journalister för att, naturligtvis, ersätta dem med politiskt pålitliga megafoner. Detta görs för att ”rädda” Polen från den förra, liberala, regeringens skadliga inverkan och rensa ut de vänsterelement som infekterar media.
En radikal metod som påminner om mannen som fick tipset om halshuggning när han klagade över huvudvärk.
Behöver vi då bry oss om vad som händer i Polen? Kan vi inte som Mollberg, i Fredmans epistlar 1790 av C M Bellman, snäsa ”vad f-n angår dig Polens affär?
Som medlemmar av den europeiska unionen är det viktigt att alla medlemsländer ställer upp för demokrati och oberoende medier. Vem vet var attacken mot yttrandefrihet sker nästa gång?

Visst har många uttryckt oro över utvecklingen i Ungern och Polen men många tycker att man ska vänta och se. Så sent som förra veckan påpekade EU-kommissionens ordförande Juncker att ”vi hackar inte på Polen”.
Och för all del, hacka på ett land är inte detsamma som att oroa sig för utvecklingen av ett stort land, 40 miljoner invånare i Europas mitt, som håller på att förvandlas i allt mer totalitär inriktning. Det är bara några veckor sedan landets premiärminister från partiet Lag och Rättvisa, PiS, förklarade att den kultur som bekostas med offentliga medel ”ska vara patriotisk och berätta för världen om polska hjältar”. Definitivt en farlig väg att slå in på och som inte garanterar åsiktsfrihet. För vem ska godkänna vad som är patriotiskt nog i polsk kultur?

Faktum är att Polen är på väg att bli ett land som, likt Turkiet, Ryssland och Ungern, slits sönder av motsättningarna mellan de som håller på traditioner och de som har en mer modern världsbild. Under de senaste dagarna har stora demonstrationer hållits i Polen, bland annat mot den nya medielagen och mot andra inskränkningar av demokratin.
Man får hålla i minnet att när PiS vann valet i höstas var valdeltagandet bara 50 procent och partiets majoritet i parlamentet har inte ett brett folkligt stöd, även om man marknadsför saken annorlunda inom PiS. Dessutom fanns det i valrörelsen inget som antydde de stora omvälvningar som partiet planerade men partiet och Polen styrs just nu från kulisserna av partiledaren och parlamentsledamoten Jaroslaw Kaczynski som är landets verkliga maktfaktor. Tyvärr finns det en sorglig tradition i Polen sedan kommunisttiden med att sätta sig över lagar och författning för att uppnå politiska mål. Av historien lär man sig att man just inget lär av historien.

Det som behövs är krafttag från västliga opinionsbildare, Från journalister och organisationer som internationella PEN-klubben som påtalar riskerna med att informatinsfrihet och maktutövning blandas ihop i dagens Polen. För om vi inte säger ifrån när så flagranta övergrepp sker mitt i Europa, öppet och inför allas ögon, när ska vi då protestera?
För en maktmänniska som Kacynski är detta bara början på en utveckling som går mot allt mindre yttrandefrihet. Man vet redan att det funderas på hur man ska kunna begränsa privatägda medias yttrandefrihet. En knepig bit eftersom många polska tidningar har utländska ägare, helt eller delvis, och att Polen för att komma åt dem måste bryta mot EU-reglerna om mediefrihet. Det kommer man säkert att försöka göra eftersom protestera från väst hittills varit lama.
Men det kan vi ju ändra på förstås. För visst angår ”Polens affär” oss, tro inte annat.

Benita Mattsson-Eklund