Samhällsreformen lyftes i regeringsprogrammet fram som en av regeringens viktigaste satsningar.
En grundlig översyn av hur offentliga Åland arbetar utlovades, med fokus på fyra områden: socialvården, tekniska sektorn, en garantilag och en regional utvecklingsplan. Anslaget var ambitiöst, men hur ser det ut på leveranssidan? Hur många av löftena, föredömligt tydligt presenterade på sajten reform.ax, har förverkligats när mandatperioden nu går mot sitt slut?
Låt oss ta dem ett efter ett.
1. Socialvården.
När det gäller planerna på en samordnad socialvård råder det ingen tvekan om att det utretts, diskuterats och ordnats möten. Sett till konkreta resultat är dock utfallet magert.
I veckan hölls en pressträff där regeringen meddelade att KST-reformen skjuts fram till nästa mandatperiod. Man har inte kommit i mål, frågan bollas nu tillbaka till kommunerna.
2. Tekniska sektorn.
Om socialvården stötts och blötts nådde planerna på en samordnad teknisk sektor för det offentliga Åland inte ens hit. Sedan löftet lanserades har inte mycket hörts. En utredning på 22 sidor togs fram, lades i en skrivbordslåda men har inte lett till ett enda konkret lagförslag eller beslut i riktning mot vad man utlovade.
3. Garantilagen.
Tanken med garantilagen var att alla medborgare genom en allmän lag skulle tryggas likvärdig service oavsett var man bor på Åland. Upprinnelsen var de skillnader som i dag kan finnas mellan kommuner i det här avseendet. Dock torpederades allt det här i en rapport som regeringspartierna själva efter bara ett drygt år vid makten lade fram i saken, därmed rann allt ut i sanden.
4. En regional utvecklingsplan.
Kommunerna har i dag planeringsmonopol men från landskapets sida har man argumenterat för att det här behöver kompletteras med ett helikopterperspektiv där man ser till hela Åland.
Två heltidsanställda vid landskapet arbetar sedan ett tag på heltid med den här frågan. Men inte heller här har något konkret förslag eller beslut lämnat ritbordet. Utredning pågår.
Sammanfattningsvis har det som först utmålades som en grundlig reform av den offentliga verksamheten blivit något mycket mer blygsamt.
Fyra huvudsakliga delar ingick i samhällsreformen. Ingen av dem har under sittande regering förverkligats. Åland har samma upplägg för socialvården nu som då, samma upplägg för den tekniska sektorn nu som då, lika få garantilagar nu som då och lika få regionala utvecklingsplaner nu som då. Varför gick det så här?
En förklaring är att man i regeringen från första början inte var ense om färdriktningen. Socialdemokraterna ville en sak, Centern något annat. Speciellt Centern har under resans gång uppvisat de flesta olika tänkbara positioner i förhållande till det man själv varit med och sagt.
Men vid sidan av politiska skillnader kan man också fråga sig om regeringen verkligen valde det effektivaste sättet att driva frågan.

Man gick från regeringens sida tidigt in för att låta alla i dialogens och demokratins namn få säga sitt. Tillsammans skulle hundratals deltagare på så kallade breddgruppsmöten mejsla ut en väg framåt i abstrakta och tekniska frågor. Tanken var vacker, men resultatet uteblev.
Det är inte omöjligt att utfallet kunde ha blivit ett annat om regeringen tydligare hade axlat ledarrollen från start och pekat med hela handen, för att därpå bjuda in till den viktiga dialogen om hur målet ska nås.
En sak är i varje fall klar.
Att lassa över haveriet med samhällsreformen på ett antal kommundirektörer ute på landsbygden framstår som föga hederligt. Regeringen bär rimligen ett eget ansvar för att det gått som det gått med något som den själv ordat så mycket om. Det blir nu nästa regeringens uppgift att fortsätta där sittande meddelat att man gett upp.

Niklas Lampi