Som Ålandstidningen kunde berätta på nyhetsplats i går slutar Henrietta Hellström som partiledare för de Obundna. Hon lämnar även partiet. Frågan är vad som händer med grupperingen nu. Kommer man ens att finnas med på startlinjen när höstens valrörelse drar i gång?

Obundna har tveklöst drabbats hårt som parti under mandatperioden. Allt började med att hela lagtingsgruppen på en presskonferens plötsligt meddelade att man tänker byta parti. I ett slag förlorade Obundna sitt fotfäste i landskapspolitiken, tappade sina främsta profiler och blev som lök på laxen av med partikassan.
Det som händer nu är en fortsättning på det som hände då. Avhoppen har följt varandra och partiet har i praktiken försvunnit ur samhällsdebatten. Det har varit oklart vad man vill och man har varken synts eller hörts speciellt mycket.
Ändå har det funnits några som kämpat på, som suttit kvar som obundna i fullmäktigesalar och som sagt att man haft siktet inställt på valåret 2015.
Hellström var tills för några dagar sedan en av dem, men finns någon annan som nu tar vid?
Gör Bert Häggblom ett försök att rädda vad som räddas kan? Lämnar Anders Holmberg leden och axlar ansvaret som ordförande? Finns någon annan som är sugen?
Men även om ordförandefrågan skulle få ett svar återstår ytterligare en fråga som på många sätt är ännu viktigare och mer avgörande för en eventuell framtid för partiet.
Den handlar om vad man vill åstadkomma i politiken. Vilken plats menar Obundna att man har i det åländska partilandskapet, vad ska man stå för som är speciellt obundet och vilken nisch ska man rikta in sig på?
Om man så vill kan man säga att det var brist på svar på dessa frågor som gjorde att det gick som det gick i landskapspolitiken.
Dåvarande Obundna och Moderaterna upplevde att de hade mycket gemensamt ideologiskt och därför bildade man en borgerlig allians av två i grunden borgerliga partier som tyckte lika om det mesta. Marknaden var övermättad på borgerliga partier och därför slog man ihop sina påsar. Att det skedde under det moderata varumärket hade mycket att göra med att det var mer etablerat och seriöst och med att här fanns en annan organisation.
Hela grejen med Obundna hade, menade i varje fall den egna obundna lagtingsgruppen, spelat ut sin roll.
Men vad ska kvarvarande Obundna vara?
Ska man, som nu, vara en öppen famn för allt och alla, för såväl vänstersinnade som värdekonservativa?
Ska man kanske försöka sig på att attrahera de röster som högljutt vill se ett invandringskritiskt alternativt? Ur obundet perspektiv vore det i så fall inget nytt – det var tvärtom här som några av de i dag mest profilerade rösterna för den här inriktningen gjorde entré som kandidater, låt vara att de sedan uteslöts.
En naturlig nisch för Obundna finns förvisso.
Det är att försöka samla upp de röster som upplever att de sveks i samband med att den egna lagtingsgruppen hoppade av. Sådana röster finns och är inte nödvändigtvis få – en första riktig mätning på hur många de är kommer i höstens lagtingsval.
Har nya stora Moderaterna lyckats med att få dem att känna sig hemma hos nya stora Moderaterna? Eller kommer de att söka sig till andra partier och kanske rentav vara gamla Obundna trogna?
Men samtidigt står det klart att den här känslan av besvikelse och orättvisa inte är något man långsiktigt bygger en politisk rörelse på.
Ska man lyckas där ute krävs också ett verkligt sakpolitiskt innehåll som kan tilltala väljare som har många alternativ att välja mellan. Vid sidan av det behövs också en partiledare. Obundna söker nu bägge.

Niklas Lampi