I arbetsmaterialet som släpptes i går ställer PwC två olika modeller mot varandra, där Åland antingen består av fyra eller sju kommuner. Några nya skäl till varför Åland skulle må bra av färre kommuner lyfts inte fram. Tvärtom, de argument för och emot färre kommuner man hittar i rapporten är så välkända och allmängiltiga att alla som är det minsta insatta i frågan kan rabbla dem i sömnen. Hittills har vi alltså betalat 150.000 euro för att någon ska säga det vi redan vet.
För vi har länge vetat att större kommuner kan leda till förbättrad anonymitet, integritet och rättssäkerhet, att kommunerna får lättare att rekrytera kompetent personal som kan specialisera sig i högre grad och att verksamheten och ekonomin blir mindre sårbar. Det är av just dessa anledningar vi diskuterar kommunsammanslagningar på Åland.
PwC listar även de välkända argumenten mot färre kommuner, farhågor som gjort att vi inte kommit till skott och som gör att det fortfarande finns ett stort motstånd mot en kommunreform i framförallt de mindre kommunerna. Dessa argument är att tillgängligheten gällande kommunal service kan bli sämre, att närdemokratin påverkas negativt och att en överbyråkratisering kan uppstå.
De djupare argumenten för och emot samt konsekvenserna av en kommunreform får vi fortsätta vänta på. Hittills verkar arbetet mest ha gått ut på att få de olika aktörerna att sätta sig ner och diskutera de välkända för- och nackdelarna med en reform.
Av det arbetsmaterial som släpptes i går verkar kommunerna tyvärr fortsättningsvis stå ganska långt ifrån varandra. PwC skriver uttryckligen att man valt att titta på ett alternativ med sju kommuner eftersom ”många av de mindre kommunerna” är bekymrade över vad färre kommuner skulle innebära för ”närhet och tillgänglighet, demokrati, transparens och delaktighet”.
Argumenten mot en kommunsammanslagning från de mindre kommunerna är med andra ord desamma som de alltid varit: vid en sammanslagning koncentreras beslutsfattandet och servicen till centralorterna, vilket innebär att dagens småkommuner på sikt avfolkas och dör ut.
Det mest intressanta med arbetsmaterialet är att PwC redan nu kraftigt lutar åt ett alternativ med fyra kommuner eller färre. Det verkar som om man tagit med alternativet med sju kommuner för att blidka de mindre kommunerna, men gör sedan sitt bästa för att förklara varför sju kommuner är en dålig idé.
Man listar visserligen fördelar med sjukommunersalternativet, som att det följer dagens samarbetsmönster och därmed skulle bli lättare att förverkliga, men argumenten mot överväger.
Ett viktigt motargument är att de två kommunerna Brändö-Kumlinge samt Föglö-Sottunga-Kökar inte skulle klara sig ekonomiskt på sikt på grund av en åldrande befolkning. Den största fördelen med en kommunreform – att skapa kommuner som kan klara sig ekonomiskt på sikt – får vi därmed inte med sjukommunersmodellen. Med fyra kommuner eller färre blir samtliga ekonomiskt bärkraftiga.
Faktum är att alternativet med sju kommuner knappt ger några fördelar alls jämfört med dagens 16. Skillnaderna i folkmängd, tillväxt, försörjningskvot, skuldbörda och skattekraft mellan kommunerna består. Anonymiteten förbättras inte, rättssäkerheten försvagas och jäv blir ett återkommande problem. Dessutom blir det svårt att motivera reformen eftersom två kommuner, Jomala och Mariehamn, inte berörs alls och kan tuffa på som vanligt.
I ljuset av det som framkommit hittills är det svårt att se hur det arbete som pågår nu ska kunna överbrygga de politiska och regionala åsiktsskillnader som finns i kommunfrågan.
Vi kan fortsätta utreda ett oändligt antal modeller tills pengarna i landskapets kassa är slut, men i bästa fall gör dessa utredningar det bara marginellt lättare att fatta ett beslut.
Vi vet vilka de huvudsakliga fördelarna med kommunsammanslagning är och vi känner även till nackdelarna. Det som behövs är ett politiskt mod att fatta tuffa beslut, och ett sådant mod kan man inte köpa av konsulter.
Fredrik Rosenqvist