Förslaget om en nordisk union eller förbundsstat dyker med jämna mellanrum upp i debatten. Det senaste förslaget i riktningen av ett utökat och fördjupat samarbete mellan de nordiska länderna lanserades av förre Sfp-ordföranden Carl Haglund för en dryg vecka sedan. Tillsammans med sex andra politiker lade han förslag om att de nordiska länderna skulle införa gemensamma personnummer för att därigenom riva gränshinder.
Ofta har tankarna på en nordisk union, en förbundsstat eller andra långtgående förslag vunnit viss uppmärksamhet, innan de snabbt fallit i glömska. Nordiska rådet må vara en stor sak för exempelvis våra egna politiker, men NR är i praktiken i det närmsta blott en samtalsklubb för de stora nordiska ländernas ministrar. Stora beslut tas inte i NR, utan i EU.
Frågan är om detta trots allt kommer att ändras inom en snar framtid. I söndagens Hufvudstadsbladet intervjuades Pekka Haavisto, presidentkandidat för de Gröna i det senaste valet. Han ser med oro på de hot som finns mot EU-samarbetet, och funderar på om vi inte gör rätt i att gardera oss om unionen faller.
”Varje förnuftig människa måste ställa sig frågan: Vad om det går på tok med EU efter brexit och ifall populisterna kommer till makten i stora EU-länder? Då kvarstår våra bilaterala relationer och den nordiska gemenskapen som består av länder med samma värdegrund ekonomiskt, kulturellt och säkerhetspolitiskt”, säger Haavisto till tidningen.
Med de hot mot EU som Haavisto räknar upp ter sig unionens framtid minst sagt skakig. Lägg där till att den förmodade nye amerikanske ambassadören till EU, Ted Malloch, i en intervju med BBC förra veckan förklarade att Donald Trump är emot överstatliga organisationer och för nationalstater. Hans spår vidare att euron kommer att falla och säger ödesmättat att ”tidigare hjälpte jag till att fälla Sovjetunionen, kanske finns det en till union som behöver tämjas”. Ett uttalande som passar väl in i den nya amerikanske presidentens mobbningslika förhållningssätt till andra stater, och skrämmande för ett EU som redan är skakat av interna kriser.
Mot bakgrund av detta har Haavisto en poäng. Att bara vänta och se om kraschen kommer och därefter agera är inget smart förhållningssätt. Bättre då att vara proaktiv. En nordisk förbundsstat har utretts och ingen har egentligen fördömt idén. Snarare har kritiken handlat om att det blir svårt när Island och – framför allt – Norge står utanför EU.
Men om EU imploderar? Ett Norden som drar åt samma håll skulle bli en relativt stark spelare både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt i ett splittrat Europa. Tanken är minst sagt intressant.
Om EU faller, alltså.

För trots allt är unionen fortfarande vid liv. Ännu har inte Storbritannien lämnat, ännu har inte Trump slängt något grus i maskineriet, ännu har inte Frankrike och Tyskland gått förlorade till högerpopulister. Ännu finns hopp om att Europas hittills mest framgångsrika fredsprojekt överlever sin hittills största kris.
Samtidigt som debatten om hur EU ska se ut i framtiden måste föras både livligt och snabbt, bör de nordiska länderna snegla mot bakdörren, om bygget i Bryssel skakar sönder.

Ålandstidningen