Alla som pratat allvar med en sexåring kan vittna om de stora frågande ögonen, det vidöppna sinnet och det lugn som får den lilla kroppen att slappna av när man levererat en förklaring som lägger allt till rätta.
Vi vuxna har ett enormt ansvar för vilka normer vi förser våra barn med. De ord vi auktoriteter använder för att beskriva verkligheten formar deras upplevelse. De suger filterlöst i sig våra formuleringar och tolkar törstigt våra outtalade attityder.
Slarviga och fördomsfulla ord skapar tankemönster.
Några exempel ur verkligheten; den manlige vuxne tränaren kallar de tioåriga killarna i fotbollslaget för tjejer när han tycker att de spelar dåligt. Eller efter träningen frågar om det finns det någon mamma som kan tvätta tröjorna och någon pappa som kan vara domare i nästa match.
Eller den femåriga flickan på dagis som av sin fröken får höra hur söt hon är och hur duktigt hon hjälper till att hålla ordning på pojkarna vid bordet när de äter. Eller när hon kommer med osymmetriska flätor får höra fröken oja sig medan hon löser upp håret med kommentaren att ”är det pappa som försökt fläta igen?”
Det är formuleringar som cementerar föråldrade normer om könsroller som i förlängningen begränsar tankemöjligheterna för hur man kan välja att vara.
Det blir lätt dålig stämning när man tar upp sådana här frågor. En del blir provocerade och kallar det för överkänsligt och ängsligt politiskt korrekt.
Det är som i en enkönad bastu. Det är något med känslan av fristad, nakenheten och ölen som är så befriande. Tonen blir ofta fräck och lite vulgär på ett avslappnande och underhållande vis. Men så kommer förr eller senare ett rasistiskt eller homofobiskt skämt och man ställs inför valet: markera att det där inte är ok, eller hålla tyst för att inte sabba den ”sköna stämningen”.
De flesta väljer att hålla truten. Ingen vill ju stämplas som en sipp och humorlös glädjedödare. Man tänker att man måste välja när man tar sina strider. Att man inte orkar vara en ”jobbig jäkel” jämt. Priset är för högt.
Men vad det handlar om är vilket samhälle vi vill ha. Vilka normer vi verkligen ställer oss bakom och vilka vi tanklöst bara underkastar oss.
Det är här Pridefestivalen kommer in. Nu andra året har den satt sig. Det är inte lika dramatiskt som under premiäråret. Man hör färre förskräckta kommenterar från personer som missförstått syftet och tror att det handlar om att marknadsföra obskyra särintressen och subkulturer.
Pridebudskapet handlar om rätten för alla att få vara stolta över vem man är. Därför är seminariernas genomgående tema att ifrågasätta och uppmärksamma vilka normer vi låter styra oss, livsviktiga för hela samhället.
Normerna är i grunden en politisk diskussion som alla politiker borde vara intresserade av att föra hela året. Ideologi kallas det.
Vilket för oss tillbaka till ordens betydelse. De är synnerliga dyrbara dessa tankens byggstenar. Välj dem med omsorg. De påverkar världen.

Petter Lobråten