Mariehamns stad har i ett antal år fått vänja sig vid att det ekonomiskt inte går riktigt bra som förr. Först sprattlade man politiskt emot, fortsatte att strida internt i fullmäktige som tidigare och kastade bland annat lystna blickar på landskapsandelarna som en sorts livlina. Detta håller nu på att förbytas i en form av pragmatisk realism, där man över partigränserna enas om både nya skattehöjningar och fortsatt osthyvel över verksamheter.
Man gör i stället för att önsketänka.
Om man så vill kan man se utvecklingen som en form av normalisering. Staden har under de goda åren haft ett intäktsflöde på samfundsskatten som slår det mesta när man ser på jämförbara kommuner. För denna har man byggt fastigheter och förvaltning. När botten nu gått ur samfundsskatten tvingas man anpassa sig till ett nytt läge.
På sina håll beskrivs det här som mycket tuffa tag.
I själva verket kommer staden ner från nivåer där få andra befunnit sig till nivåer där inte alla befinner sig.
Välfärdens kärna – skola, dagis, omsorg – har inte på något avgörande sätt skalats ned. Mariehamns stad har fortfarande en hög klass på servicen i jämförelse med många andra kommuner på och också utanför Åland.
Inte har heller grundförutsättningarna raderats. Ser man till företagstäthet och antal skattebetalare ligger de fortfarande på helt andra nivåer än på övriga Åland. Kvar finns även hamnen, trafikerad av betydande delar av passagerarflottan i norra Östersjön.
Mariehamn är fortfarande i grunden en jämförelsevis förmögen stad.
Däremot har en guldkant här och en guldkant där fått stryka på foten.
Gratisbussen är inte kvar. Och när staden ska bygga en ny högstadieskola väljer man bort alternativet som hade döpts efter den kända gågatan i Köpenhamn och som inneburit att närmare ett kvarter hade glasats in. I stället satsar man på en lite måttligare men fortfarande fin, ändamålsenlig byggnad.
Staden kör inte på fälgarna, men tar inte ut svängarna på det sätt som tidigare präglade körningen. Man har, därtill tvingad av omständigheterna, blivit lite mer som alla andra.
På så sätt blir berättelsen om Mariehamns stad även en vidare berättelse om Åland. Även landskapet har fortfarande en god servicenivå när man ställer den vid sidan om nivåerna i globalt erkända välfärdssamhällen som Sverige och Finland. Däremot har man även här tvingats plocka bort en del inslag för att utrymmet inte längre tillåter dem.
Trafiken till delar av skärgården har förändrats, men inte slaktats. Allmänna avdraget har plockats bort, men avgifter har inte chockhöjts och stora uppsägningar har inte blivit aktuella.
När man lyssnar till debatten både i stad och landskap kan det ibland, på sina håll, låta som att Åland håller på att bli en välfärdsöken. Mycket lite stöder den politiska överdriften. I stället handlar det på många sätt om att om att också Åland nu anpassar sig och välfärdsmässigt blir lite mer likt omvärlden.

Niklas Lampi