Putins mardröm sägs vara att försvarsalliansen Nato ska flytta fram positionerna ännu mer.
Men samtidigt är det precis vad han och Ryssland nu driver fram.
Fortfarande visar opinionsmätningar att en majoritet i Finland och Sverige motsätter sig ett Natomedlemskap. Men både i Finland och Sverige är debatten på högsta politisk nivå nu intensivare än på länge. Den så kallade Natooptionen, det vill säga möjligheten för Finland att gå in för fullt medlemskap om det säkerhetspolitiska läget skulle förändras, har fått ny aktualitet. Nyligen tog avgående statsminister Jyrki Katainen bladet från mun och flaggade öppet för ett finländskt medlemskap i alliansen.

För stunden gör statsledningarna i Finland och Sverige av allt att döma ändå fortfarande bedömningen att EU räcker som säkerhetspolitisk garant. Men samtidigt har situationen i Europa de senaste månaderna varit en påminnelse om att Europas försvarspolitiska samarbete inte sker inom EU utan inom Nato. 22 av EU:s 28 medlemmar är med i Nato. Och ingen i östra Europa har kallat på EU-soldater när det nu blåser snålare, i stället har man velat se flyg och folk från Nato på plats.
Om situationen tar en ännu fulare vändning i Ryssland kan det också snabbt komma andra besked i den här frågan från regeringar och riksdagspartier i Norden.
Då kommer också folkopinionen med all sannolikhet att snabbt skifta. Talande är att en majoritet i en finländsk opinionsmätning nyligen svarade att de nog skulle vara för ett Natomedlemskap om statsledningen föreslog det.
Det är i så fall också en fråga som i högsta grad berör Åland. Framför allt för att Åland har en demilitariserad status som man rimligen vill behålla också inom ramen för ett Natomedlemskap, vilket i sig inte måste vara ett problem. Både Natolandet Norge och Natolandet Grekland har demilitariserade zoner inom sina gränser.
För inte länge sedan såg det nästan ut som Europa inte skulle behöva något försvar i traditionell mening, än mindre traditionella allianser för försvar. Ryssland höll på att bli en fredlig partner till Europa och hoten handlade snarare om klimat, exotiska virus och terrorism. Men händelser utanför Europas och Nordens kontroll har gjort att klassiska hotbilder återvänt som en kuslig realitet.
År 2014 har delar av ett europeiskt land annekterats med vapenmakt, och nu är samma angripare i färd med att destabilisera också de östra delarna av samma land. Samtidigt lovar Putin försvara ryskspråkiga minoriteter utomlands.
Frågan är om det vi nu ser är slutet på det värsta eller början på något värre.
Vem vet? Kanske vi om 10, 15 år ser tillbaka på Putin som en jämförelsevis lugn, fredlig och förutsägbar rysk president?
Utvecklingen gör att man nu drar en suck av lättnad i de delar av östra Europa som hann in under Natos paraply medan Ryssland ännu var omtumlat efter Sovjets fall. Man ser här medlemskapet som en livförsäkring mot ett öde motsvarande det som nu drabbar Ukraina. Men den nygamla verkligheten i Europa gör också att Norden fått sig en säkerhetspolitisk tankeställare, både när det gäller rustningsnivåer och i vilken mån man ska samarbeta med andra för att nå säkerhet och trygghet.

Niklas Lampi