För många kan det framstå som en självklarhet att Stallhagen satsar ett antal miljoner euro på en utbyggnad som på sikt innebär att man kan tredubbla sin produktion. Redan i dag är är efterfrågan på bryggeriets ölsorter större än vad man mäktar med att brygga. Så om man inte vill låta andra börja tillverka Stallhagens öl på licens måste man bygga ut för att kunna fortsätta växa.
Det är också ett allmänt fenomen att företag som ”vågar” göra stora satsningar alltid hyllas. Se bara på våra rederier. Varje gång ett åländskt rederi lägger in en nybeställning hoppar nästan hela Åland jämfota av glädje, trots att stora investeringar alltid innebär stora risker. Trots att det bästa kanske är att fortsätta köra med de gamla fartygen vill både marknaden och media se satsningar, ju större desto bättre.
I väldigt många avseenden är det roligt att Stallhagen ser ut att göra en jättesatsning på ett kraftigt utbyggt bryggeri, men man måste samtidigt vara medveten om att det sannolikt är ett beslut som vållat ägarna och ledningen mycket huvudbry det senaste året. För samtidigt som en utbyggnad är det logiska steget att ta finns det, som alltid med stora investeringar, många fallgropar.
En sådan fallgrop är att investeringen kan rubba företagets identitet. I dag är Stallhagen ett mikrobryggeri som till stor del ägs av entusiaster och säljer sin hantverksmässiga öl på flaska. Utbyggnaden och den nyemission som krävs för att finansiera den ställer allt detta på ända.
I och med att Stallhagen utökar sin produktion till 2,5 miljoner liter per öl slutar man enligt de flesta definitioner vara ett mikrobryggeri. Man kan fortfarande hävda att ölen är hantverksmässigt tillverkad ”slow beer” men det är svårt att bortse från att man riskerar förlora en bärande del av sin identitet.
Aktieemissionen kan även innebära att man får en helt annan ägarstruktur, där större institutionella ägare samt ägare med sin hemvist utanför Åland får en mer framträdande roll. Detta kan vara bra för bolaget, men återigen, de flesta förändringar för även med sig risker.
Dessutom avslöjade vd Jan Wennström i tisdagens tidning att man även tänker börja sälja sin öl på burk. Även detta är ett logiskt beslut, men hur påverkas varumärket av att Stallhagen delvis blir ett burköl, som de flesta inte förknippar med kvalitet och småskalighet?
Sedan tillkommer de rent affärsmässiga riskerna med investeringen. Utbyggnaden blir med stor sannolikhet väldigt dyr och att få lönsamhet i den lär kräva ett väldigt hårt jobb. Det lär ta flera år innan man färdigställt, fått igång och trimmat in anläggning för att kunna brygga 2,5 miljoner liter öl av hög kvalitet varje år.
Dessutom måste man förstås även öka sin försäljning från knappa 0,8 till 2,5 miljoner liter öl årligen och det är inget som sker automatiskt. Man måste ta rejäla marknadsandelar av sina konkurrenter som lär göra allt i sin makt för att försvara sina positioner på marknaden.
Med tanke på allt detta är det, sist och slutligen, oerhört glädjande att styrelsen och ledningen för Stallhagen ändå bedömer att man kan få denna investering att löna sig och ta företaget till en helt ny nivå. Det säger mycket om hur starkt varumärket blivit och hur välmående bolaget är i dag.

Fredrik Rosenqvist