Gemensamt för en del av de röster som engagerar sig i invandrar- och flyktingdebatten är att de ofta pratar om hur nedtystade de blir och att de inte får komma till tals i medierna. Minsta ifrågasättande tas ofta som bara ytterligare ett bevis på hur censurerad man är. Men hur god täckning har martyrskapet i verkligheten?

Det är bara att kasta ett öga på insändarsidan under de senaste veckorna och månaderna för att få en första, tydlig bild.
Vissa dagar har denna fyllts nästan sida upp och sida ner av framför allt en och ibland två skribenter som är väldigt kritiska mot flyktingpolitiken och som upprepar det här gång på gång.
Inlägg från stödtrupper förekommer också flitigt.
Hur var det nu alltså med censuren och omöjligheten att få komma till tals?
Till det här kan läggas att det inte heller finns något som hindrar exempelvis flyktingkritiker att distribuera massbrev. Tvärtom bär den landskapsägda Posten då i enlighet med sitt demokratiskt framtagna tillstånd ut budskapet.
På samma sätt är det fullt demokratiskt möjligt att som flyktingkritiker ställa upp i val och kampanja för sina åsikter. Eller argumentera för folkomröstningar om man misstror den representativa demokratin eller tycker att den borde kompletteras med andra kanaler. Inget av det här är förbjudet och allt det här sker mest hela tiden.
Kort sagt verkar martyrskapet som ofta hävdas därför stå på skakig grund. Varken i medier eller på övriga offentliga arenor verkar det omöjligt eller ens svårt att komma ut med varierande åsikter i den här debatten.
Det som däremot stämmer och är helt korrekt är att den som framför dessa åsikter, liksom alla andra åsikter, får räkna med att bemötas, ifrågasättas och ibland till och med få kritik.
Speciellt om man levererar exempelvis statistiska uträkningar som framstår som orimliga och virriga i mångas ögon är det i regel upplagt för att diskussion utbryter. Likaså får man räkna med reaktioner om man svävar ut i resonemang om varför ukrainarnas himmelsblå ögon borde avgöra flyktingmottagandet.
Bara för att man säger något betyder det inte att alla kommer att applådera av förtjusning. Tvärtom ingår det i ett fritt meningsutbyte att olika åsikter bryts mot varandra.
Det här är inte ett uttryck för censur, utan ett uttryck för demokrati och yttrandefrihet.
Varför just debattörer aktiva på de yttre flankerna i den flyktingpolitiska debatten tycks ha svårigheter med det här kan bara de själva svara på.
Det enda man kan konstatera är att debattstilen här ofta är lättkränkt gränsande till självömkande och med en benägenhet att uppfatta varje inlaga som inte stryker medhårs som ett oförlåtligt personligt angrepp.
Samtidigt är det förstås viktigt att inte börja kasta äkta bränsle på den här fiktiva brasan.
Lagtingskandidat Tony Wikström (S) argumenterade förra veckan för att insändare från flyktingkritikerna inte borde beredas spaltutrymme på samma sätt som i dag. Det blir för mycket, menar han.
Bakom ligger väl någon sorts välmenad omsorg om debattklimatet, men Wikströms förslag är i övrigt inte fullt genomtänkt.
Något av det viktigaste för varje samhälle är en debatt där varierande åsikter förs fram i alla ämnen.
Givetvis bör de, om de ska publiceras i dagspress, följa gängse pressetik. Men att generellt resa en mur mot en viss kategori av åsikter skulle inte bara ta bort spänsten och mångfalden i debatten. Det skulle också leda till att en del debattörer då med visst fog kunde hävda att de blir tystade, vilket bara skulle bygga på frustration och förvärra allt.
För att slippa sådant är det bäst att fortsätta som i dag, bejaka yttrandefriheten och låta alla komma till tals – också självutnämnda martyrer.

Niklas Lampi