”Land ska med lag byggas”. Det har varit en grundläggande devis för varje demokrati sedan århundraden. Politiker har stiftat lagar, och utifrån dessa har sedan ett från politiken fristående rättsväsende upprätthållit lag och ordning.
Många är de som försökt, och för all del lyckats, att bryta mot lagarna. Allt från simpla vardagsbrott som fortkörningar och felparkeringar, till mer sofistikerade manschettsbrott och hemska våldsbrott. Men de skurkar som åkt fast har ställts för skranket och dömts.
På en högre nivå har också de fristående domstolarna haft som uppgift att pröva nya lagar, om de är förenliga med landets grundlag eller konstitution. En motvikt mot lättvindigt publikfrieri från de styrande, om man så vill.
Frågan är om detta grundfundament är på väg att rämna. Snart sagt varje dag förvånas vi av utspelen från den nyvalde president Trump. Senast handlade det om hans hätska utfall mot den domare som stoppade Trumps exekutiva order om ett inreseförbud mot sju muslimska länder. Presidenten raljerade mot domaren, och manade folket att hålla domaren skyldig om ett terrordåd inträffar.
Domarens ”brott” i Trumps värld? Att han följde lagen.
Men vid sidan av den vilt svingande presidenten finns det lugnare och närmare exempel på lättvindigt förhållande till grundlagar. I gårdagens Ålandstidningen målade Jan Sundberg, professor vid Helsingfors universitet, en dyster bild av situationen för svenskan och de finlandssvenska i Finland. Men än värre var beskrivningen av hur regeringen Sipilä trixar med grundlagens paragrafer om tvåspråkigheten. ”Den finlandssvenska kulturautonomin har visat sina brister då minoritetsskydd i grundlagen kan kringgås”, skriver Sundberg. Som exempel ger har centraliseringen av Tingsrätterna och valet att flytta akutsjukhuset från Vasa till Seinäjoki.

Likt Trumps styre i USA visar regeringen i Helsingfors, låt vara på ett mer civiliserat sätt, en lättja inför rikets lagar. Som om dessa, om de står i vägen för reformer man anser avgörande, kan förbises. I stället för att bygga landet på lagar, låter man ändamålet helga medlen.
Av detta kan vi ställa två frågor. Den första, och klart viktigaste, är vad denna släpphänthet inför lagarna och rättsstaten gör med medborgarnas känsla för desamma. Om inte våra högsta folkvalda visar grundlagar och domstolar respekt, varför ska då medborgarna gör det? Här är vi på ett farligt, sluttande plan.

Den andra frågan kommer av parallellen mellan Juha Sipiläs och Donald Trumps bakgrunder. De är båda affärsmän som bevisat sitt kunnande inom näringslivet. De har båda blivit valda till sitt lands högsta post, utan nämnvärd erfarenhet av det politiska systemet. I valrörelserna har detta framhållits som en fördel, nya kvastar ska sopa.
Men när röstsedlarna räknats och jobbet ska göras har de båda visat att just bristen på erfarenhet är uppenbar. Samma sak gäller för övrigt för en annan ickepolitiker som hastigt blev statsminister, Stefan Löfven i Sverige, som haft stora problem att förstå riksdagsspelet.
Att vara tuff i näringslivet och duktig i förhandlingar med fackförbund och motparter i affärer är inte detsamma som att styra en nation. I näringslivet kan man ta kalkylerade risker nära lagens gränser. Det funkar inte som stats- eller regeringschef. För om du hanterar lagar lättvindigt, kommer de som ser upp till dig att göra detsamma.
Då rämnar grunden för nationen.

Ålandstidningen